Lång känslosam helg

Hur var helgen? Jotack, som en känslomässig berg- och dalbana. Mycket glädje men också sorg, oro, smärta, rädsla, osäkerhet och förvåning. Så är ju livet, men inte alltid på en och samma helg. Den här helgen var det extra mycket känslor, så mycket att jag att jag efter mycket om och men inte gick på den katolska konfirmationen. I stället ägnade jag mig åt att försöka få ut en handikappad kattunge som krupit in i ett rör, men det var inte alls kattungens fel att jag inte gick till kyrkan. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle ha på mig. Det låter löjligt, men det blev en grej för mycket.

Ska man ha klänning? frågade jag Brunas mamma, när jag lämnade Frida hos dem på söndagseftermiddagen för konfirmationskalas och tårta. Frida, efter mycket bryderier klädd i en grå bomullsklänning med katter på, en grå A-linjekofta och vita dansskor. Ja, det går väl bra, bara den inte är för urringad och naken. Okej. Klänning och kofta.

Klänningar har jag ju, men..

Klänningar har jag ju, men..

 

Du ser lite kristen ut, sade Sverker när jag mannekängade i klänning och kofta. Det lät ju betryggande, men kunde man ha bara ben? Och vilka skor? Jag har verkligen inga finskor. Och inga finbyxor.

Precis när jag ändå tyckte jag kanske dög ringde Brunas mamma och frågade om det var okej om hon klädde på Frida en av Brunas klänningar istället. Tydligen dög inte det jag klätt henne i och det gjorde ju inte precis saken lättare för mig. ”Jovisst, jättebra, klä på henne vad du vill, men vad ska JAG ha på mig? Ska DU ha klänning?” Nej det kunde hon inte tänka sig att ha. Aldrig i livet. Nem pensar. Inte det? Då gav jag upp helt och bestämde mig för att stanna hemma, fast det var nästan lika ångestfyllt som att gå dit barbent med fula skor. Det var inte bara skorna. Det var hela helgen.

Så här fin belv i alla fall Frida

Så här fin blev i alla fall Frida

 

Det var en lång helg. Den började redan i torsdags som var ledig dag här. Jonna hade extra lång dansträning inför helgens uppvisningar på sociedadens majfest och folkloremarknaden i Estoril. Tre timmar lång och så den sedvanliga halvtimmen extra, som tillbringades med småprat hämtande mammor emellan. Det blir mycket den här helgen, sa vi. Majfest, folkloremarknad, och konfirmation på en och samma helg, men vi tyckte alla att det skulle bli kul och det var trivsamt att stå där och småprata.

maj 2016 mobil 152

Hörnet där vi brukar stå och vänta extra fint med bardisk fixad inför helgens majfest.

 

Här ska grillas sardiner och bifanas!

 

När vi kom hem därifrån hade vi plötsligt fått en gulorangefärgad kattunge. Som det har tjatats i flera veckor nu om en hundvalp eller kattunge, som att det inte räckte med de tre katterna vi redan har.

maj 2016 mobil 030

Nej, det räcker nu, sade jag (ganska) tålmodigt och konsekvent varje gång ämnet togs upp. Utom en gång. Nu kan jag se det framför mig, hur jag tar stegen uppför den branta trappan upp mot skolan och jag kan höra mig själv säga att ”Det skulle i så fall vara om det dök upp en liten gulorange kattunge…..” Det minns jag tydligt när jag ser den lilla gulorangefärgade kattungen i Fridas famn. Hon hade hittat den under en bil på vår gata. Lortig och darrande  (kattungen, inte Frida). Igår pratade jag med grannfrun, som sa att hon sett Frida krypa in under bilen och säga att hon skulle fånga en gul kattunge för det hade hennes mamma önskat sig.

 

maj 2016 mobil 153

”Du bet inte ens i ett ljus mamma!”, sa Frida, och sedan lite fundersamt, ”Det kanske räcker med att bara önska…?” Svindlande tanke.

 

Man ska vara försiktig med vad man önskar sägs det. Eller jag önskade inte ens, så tydligen måste man vara försiktig med vad man säger att man skulle kunna tänka sig att acceptera också. Önskekatten Dora eller Doris är skadad, ligger mest och darrar och mjauar och är bara tyst om man hen får vara nära, och gå kan hen inte riktigt. Bakbenet släpar och svansen hänger som död lite snett åt vänster. Vi ska gå till veterinären och ta reda på om det är en skada eller en medfödd defekt, (och om det är en han eller hon så han eller hon slipper vara hen). Hela slutet av ryggraden ser lite sned ut. Alldeles oavsett så får Dora/Doris förstås stanna. Fattas bara annat.

Klart lilltiger får stanna!

 

Det var torsdagen. På fredagen höll jag på att krocka. I lila träningstrikåer åkandes inlines (som en annan galning) i hög fart i nedförsbacke på cykelvägen längs havet, när jag ser en liten lastbil som är i färd med att korsa cykelvägen för att komma åt infarten till något av de palats som ligger där bakom murarna. Jag minns inte om jag hann tänka, men stanna med bromsen kan jag ju inte i så hög fart utan att slå mig fördärvad, det vet jag ju, och fortsätta framåt och åka in i bilen eller hamna framför bilen, hemska tanke, ville jag ju inte, så av två obehagliga alternativ valde jag det tredje, att kasta mig åt sidan. Jag landade bland grus och stenar på sidan av cykelvägen, och slog mig halvt fördärvad.

Det var mycket blod. Min älskade portugalring gjord av ett escudosmynt fick en knäck och skar djupt in i fingret, skrapsår och blåmärken på arm, lår och revben, men den värsta smällen fick självkänslan. Inte längre så kaxig rullade jag vidare efter att lastbilsgubbarna fått pyssla om mig lite och försäkra sig om att jag skulle klara mig.

Skadad och skakad

Skadad och skakad (Skakad, men inte störd..?)

 

På fredagskvällen var det majfest på sociedaden, eller ja, inte bara på fredag, utan hela maj ut och en bit in i juni också faktiskt. De tjuvstartade förra helgen med spädgris och orkester, och denna fredag serverades det revbenssspjäll, bifanas, sardiner, popband och dansuppvisning. majfest är ingen typisk portugisisk tradition, utan specifikt för vår sociedade. (Den ena. Den andra kör med oktoberfest) Det tar alltid emot lite för en annan som inte är kvällsmänniska att hoppa ur mysbyxorna, vinka hejdå till soffan där man brukar somna mitt i filmen och de sig uti civilisationen sent på kvällen. Jonna skulle inte dansa förrän elva på kvällen, vilket brukar betyda halv tolv.

maj 2016 mobil 167

Byn by night

maj 2016 mobil 171

Byns eget popband

maj 2016 mobil 175

Dansuppvisning

 

Men så glad man blir varje gång man övervinner sitt introverta kvällströtta jag och släpar sig dit. Alla generationer i sociedade-publiken klappade takten till popbandet som bestod av 11-14-åringar från byn, och alla dansgrupper rev ned stort jubel som vanligt. Vi gick därifrån vid ett-tiden, glada, rörda och varma om hjärtat över den gemenskap vi och våra barn får vara med om i den här byn. Vi tyckte till och med bandet var bra, så glada och rörda var vi. Nästa kväll bjöds det på teater och sång på sociedaden men då gick vi inte dit.

maj 2016 mobil 184

Festen fortsatte utan oss

 

Färdig för läggdags efter en 18-19 timmar låång dag.

 

På lördagen trodde jag Sverker hade försvunnit för gott.

Jag berättar mer på fredag. Eller lördag.

 

Kommentarer
  1. Pingback: Bortugal | Vår jungfru av stranden

  2. Åsa,, du behöver en portabel kroppskrockkudde (à la sumodräkt) om du ska rulla omkring så där. Det ser jätteont ut! Stackars dig men vilken tur du hade trots allt..

    Skönt att katten har det bra nu i a f och hoppas den kryar på sig.

    Känns som att du kan vara glad att dina barns ”kompisföräldrar” hjälper till med den portugisiska klädetiketten så länge tjejerna tycker det är OK. Var ju ett engångstillfälle och inte som att de gör så jämt? Och så slapp du betala för en sådan klänning som kanske aldrig blir använd igen. En jättebra deal helt enkelt : )

    • Ja ingen fara med Frida och klänningen! Katten verkar också gladare faktiskt. Fattas bara annat som vi daltar med den…;) Och ja, lite krockkuddar vore inte så dumt faktiskt. Jag kan i alla fall inte sluta, det är beroendeframkallande att åka inlines längs havet! Du borde prova! /Åsa

      • Haha, jag på inlines… skulle roa andra mer än mig tror jag.

        Och på tal om inlines så åkte vi just precis förbi dig på inlines (du alltså, inte vi) på väg hem från Lilla Guincho (stranden heter ngt annat men det är den bredvid Guincho i a f). Vågade inte tuta i fall jag skrämt ut dig i buskaget. Plus att det låg en galning bakom som verkade tycka- liksom många andra här i P verkar tycka om trafikskyltar- att 70-skylten ”bara var en rekommendation”. Egentligen betyder den 100. Eller fri fart.

        Hälsningar,
        Vän av ordning : )

        • Cresmina heter den tror jag, JaggillarocksåPortugal! Du hade gott kunnat tuta! Jag tror inte jag ramlar så lätt! Fri fart åt folket! 😉 /Åsa

  3. Jag nöjer mig med att bara kommentera något om det där att cykla i Portugal.
    Jag har kör runt nu ca 380 mil o hittills har jag då inte sett en enda cykelväg! Ok, har hållit mig borta från större städer, men ändå.
    Inte så många cyklister heller, de flesta jag sett är ”tävlingscyklister” som kämpar på i detta backiga land. Backe, vilken underdrift, branter o stup. Hallandsåsen släng dig i väggen!
    Jag ska i alla fall inte börja cykla här i Porugal,,,, skulle ändå inte komma upp för backarna.

    • Det finns en fin cykelväg mellan Cascais och Guincho, Arne, (men man får dela den med galna inlinesåkare) I Lissabontrakten finns det en del cykelvägar faktiskt. Men visst finns det mycket cyklister längs vägarna trots brist på cykelvägar och trots backarna. /Åsa

  4. Med så mycket som har hänt dig på sistone är det inte så konstigt att du tappade lusten och stannade hemma. Jag kan inte låta bli att tänka på Frida och jag hoppas att hon inte tror att hennes klänning inte var tillräcklig fin till att ha i kyrkan. Krya på dig i kroppen och i själen. /Manu

    • Vad gulligt av dig att tänka på lilla Fridas känslor, Manu. Jag bad att få prata med henne när jag fick samtalet om klänningen och hon lät så glad så det var nog ingen fara. Jag tror de var ganska psykologiska med det hela och hon var glad bara hon fick vara med. Hon ryckte på axlarna och sa att det varit kul. Hon brydde sig inte ens om att inte jag kom..lustig unge. Jag ångrar lite att jag inte gick, men det kändes som en grej man måste vara i form för att gå på, och så rätt klädd förstås. (:/Åsa

  5. Det låter som en sådan där helg när man bara vill lägga sig i sängen och dra täcket över sig. Jag hoppas du känner dig bättre nu!

    • Och ändå hann jag bara berätta fram till fredag kväll, Marie. Det var både och den där helgen, mycket jag inte velat missa och annat jag kunnat vara utan..Men jag mår bra. /Åsa

  6. Puh vilken helg… Jag blir helt trött bara av att läsa! Och sånt där med kläder kan verkligen stressa mig. Jag gillar att resa, men att packa… blä. Just nu ska vi packa till Ungern-resan imorgon, men av någon anledning sitter jag och läser bloggar i stället…?

  7. För varje ny blogg du skriver , längtar jag redan efter att få läsa nästa !!
    Kram till er alla ,
    När börjar festen i Augusti ?
    Var rädd om dig vännen , så att behöver ligga på soffan hela tiden när vi kommer ner ??
    Förvisso har jag laddat en kasse med böcker till dig ?

    • Men vad snällt, Magda! Böcker är alltid uppskattade! Det ska bli kul att ses! Hoppas ni lyckas pricka in augustifesten, jag ska försöka kolla upp när den är. Jag ska ta det lugnt på grillorna, och jag hoppas verkligen att jag mår bättre än förra sommaren! Beijinhos! /Åsa

  8. Vilket slut på det här inlägget! Jag undrar verkligen vad som hände. Din olycka var skrämmande nog.
    Kattungen är så söt, så söt.
    Jag skulle vilja skriva något bättre, men jag har en arg unge bredvid, som är arg för att hon inte har fått titta längre (fem minuter till) på bilden med Frida.

  9. Jisses! Spännande!

    Här håller sonen på att tjata ihjäl sig om att få EN katt. Svårt att låta bli men det funkar inte, känns det som. De är ju så söta!

    Vår katt i Sverige kom hem med svansen släpandes efter sig (vi tror någon slagit till henne, inte bilskada) så den fick amputeras, väldigt högt upp, kanske 3 cm kvar. De var oroliga för att mer hade skadats för det var precis vid rygg/svans och där sitter även nerver osv för ”det som sitter under svansen”. När hon hade klarat av att gå på lådan fick hon komma hem igen. Sedan kallades hon ofta för Lilla Stumpan.

    • Klart grabben ska ha en katt, Emma! 🙂 Dora/Doris är lite tuffare redan, men något är det med benet, och ryggraden. Och svansen. Men hen spinner och leker och äter och går på lådan. /Åsa

  10. Ja, min helg var också skit, tur att det kommer nya dagar…

    Känner igen mig i det här med fina festkläder. Aldrig var jag tillräckligt uppklädd trots sidenklänning och höga klackskor (men utan smycken, uppsatt lockat hår etc). Dock trodde jag det var mindre press i Sverige men min 5-åring var visst ”felklädd” på mormors begravning i sin favoritpoliströja… (jag hade med en skjorta men orkade inte byta, hade liksom tillräckligt med att komma dit). Ditt inlägg fick mig att fundera över att planera för kläder till brorsdotterns studentfirande…

    • Jag vet inte om det är ”dom”, alltså att det är en annan kultur, det är nog jag. Jag är likadan i Sverige om man ska vara formellt fin. De vuxna var tydligen inte så himla uppklädda i alla fall. Brunas mamma hade finbyxor, blus och sandaletter eller vad det heter. Fast det där med Fridas klänning förstärkte verkligen min osäkerhet. Joanna hade ett diadem med stor rosa rosett i håret som hon vägrade ta av sig på farfars begravning, men det var ingen som sa något om det men är ”Vad du var fin!”. Det tyckte jag var skönt. /Åsa

Lämna ett svar till Åsa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *