Klättring i Cascais!

När Sverker och jag träffades höll han på med klättring, och rätt som det var hade han fått med mig till en sportaffär och köpt en sele åt mig så att jag kunde fungera som motvikt eller säkra honom som det heter när han klättrade, och det dröjde inte länge innan han fick mig att klättra på väggarna också. Året var 1995. Jag var 25 och Sverker 30.

Vår första resa tillsammans inleddes med tre månader i Krabi i Thailand, med klättring på schemat från morgon till kväll sju dagar i veckan. Jag tror vårt första lilla gräl handlade om att jag undrade om vi verkligen skulle klättra precis varje dag i tre månader. Jag tog en ledig dag ensam på stranden, minns jag, men det var inte lika kul som att hänga med Sverker och klättra, så sedan fortsatte vi klättra varje dag. Året var 1996.

Sedan kom vi hem till Sverige och jobb och vardag och det där med årstiderna kom emellan. Det finns massor av bra klättring i Sverige, men jag tror jag kan räkna på mina 10 fingrar de antal gånger vi kom ut och klättrade där. Det rymdes liksom inte i våra liv, speciellt inte efter att vi börjat bygga, och ännu mindre när vi fick barn på det.

Nu ryms det, så visst vore det bra om det fanns klättring inom rimligt avstånd, så vi kunde återuppta vårt intresse, men det duger inte med vilken bergvägg som helst. Om man håller på med sportklättring ska klippan även vara preparerad med leder som har ankare i toppen där man kan fästa repet (när man kommit upp alltså) och bultar med jämna mellanrum längs vägen upp där man kan fästa repet så man inte faller hela vägen ned om man faller på vägen upp. Lederna ska helst vara tydligt utmärkta också så man vet vilken svårighetsgrad de har.

Klätterutrustning hade vi!

Klätterutrustning hade vi!

Varför skulle det inte finnas sportklättring här? Självklart finns det! Det är faktiskt nästan larvigt. Den första av våra grannar som vi pratade med visade sig vara Mister Sportklättring. Det var han personligen som fick grönt ljus och sponsring från kommunen i Cascais för att sätta upp ett sportklättringområde vid klipporna mellan Cascais och Guincho, så tack vare honom och några andra eldsjälar som han fick med sig finns det sportklättring i världsklass bara några kilometer från där vi bor. Hade vi inte haft honom till granne hade det nog inte dröjt innan vi hittat klätterområdet på det förnämliga internätet heller.

påsklov 1 2015 150

Guians klätterskola (skulle behövas en ny skylt!)

påsklov 1 2015 052

Trappan ned till ”gymmet”

 

Det finns leder så det räcker till alla!

Det finns leder så det räcker till alla!

påsklov 1 2015 139

Utmärkta och märkta  leder! Visst är det magiskt! (särsilt om man kan klättra 7c+, för då är man typ övernaturlig för leder med den svårighetsgraden har knappt grepp!)

Mer lagom led med bra grepp!

Mer lagom led med bra grepp!

påsklov 1 2015 059

I passagen kan man klättra i skugga om det blir för varmt i solen

påsklov 1 2015 119

Sverker kollar in leder

Påsklov 5 2015 003

Ofta är där fiskare och snorklare också

 

påsklov 1 2015 145

Fin utsikt när man når ankaret

 

Området är fullpepprat med leder i olika svårighetsgrader, som ett stort gym med fantastiskt läge precis vid havet. Man kan parkera bilen precis vid trappan ned till klipporna så man slipper hajka en halv dag innan man kan börja klättra. Man slipper mygg och blodiglar och annat som man ofta brukar råka ut för på mindre lättillgängliga områden i djungel eller skog. Man slipper ta med sig matsäck, för precis intill ligger Guiaparken med allt från varmkorv och glass till mer matiga menyer.

Påsklov 2 2015 006

Stort urval av serveringar i Guiaparken intill klättringen

Påsklov 2 2015 014

Påsklov 2 2015 012

Man slipper huka sig bakom klippor eller buskar, för det finns toalett tvärs över vägen från parkeringen. Perfekt. Förutom den lilla detaljen att vi inte har använt klättermusklerna mer än ytterst sporadiskt under de senaste 18 åren.

Klättring är ingen förlåtande sport. Den kräver att man använder muskler som man aldrig använder när man inte klättrar och att man tänker med kroppen på ett sätt som man aldrig gör annars. Det är väldigt roligt när man kommer in i det och klarar att göra ”moves” man aldrig trodde man skulle klara, men man får jobba för det. Tyvärr är det inte som att cykla, håller man inte igång med klättringen tappar man styrkan och känslan och får börja om. I alla fall tycker jag att det känns så.

Första gången vi var där och klättrade var en dag under barnens allra första portugisiska skolvecka. Nu skulle vi passa på! Det kändes väldigt ovant men ändå välbekant. Det var ju så här det brukade vara! Det var bara så längesedan vi haft klätterdag bara Sverker och jag. Innan bygget. Innan barnen. I ett annat liv. Man kunde nästan låtsas att det var som då för ungefär 20 år sedan, när vi nyss hade träffats och var unga och i början av vårt gemensamma äventyr. Bara det att nu var vi ju liksom 20 år äldre och utan klättermuskler.

1382332_10151802647823183_164027251_n

Jag kanske inte dansade upp, men jag tog mig upp!

Jag kanske inte dansade upp, men jag tog mig upp!

”Den vertikala dansen” har klättring kallats för, men inte dansar man uppför klippan direkt. Ofta känns det mer som ”Den vertikalt klamrande baktunga medelålders vem tror du att du är, snart ramlar du!”. Det går bättre för Sverker, men han har så höga krav på sig själv så han är ändå inte nöjd. Det blev många svordomar och skratt över hur dåligt det gick. Vi fick börja nästan från noll och hitta de där musklerna igen, och få kroppen att tänka vertikalt, och särskilt stora framsteg har vi inte gjort, men det gör inte så mycket. Vi har ändå fått mer klättrat här än vi fick under 18 år i Sverige. Kanske klättrar vi inte lika bra som då, för längesedan, men då hade vi inte det vi har nu. Typ allt vi drömde om då, för längesedan.

Särskilt de här två som är mer än vi vågade drömma om!

Särskilt de här två som är mer än vi vågade drömma om!

 

Det dröjde inte länge förrän vi började ta med dem dit också. Dom klättrar som små apor och hänger i lianerna och svingar sig ut över havet, de små galningarna.

Jullov 2013 042 Jullov 2013 047 Jullov 2013 067 Mars-april 2014 010  påsklov 1 2015 103  Jullov 2013 074

Firas ned

Firas ned

påsklov 1 2015 094

Bättre klättring än vi kunnat drömma om också, och då har vi fortfarande inte hunnit kolla in något av de andra klätterområden som också finns i närheten. Vid morernas fästning ovanför Sintra finns det tydligen ett stort område med klättring på granitklippor…

Hitttills har vi haft fullt upp med klätterområdet vid ”Guian”. Där tillbringade vi några av påsklovsdagarna, varvat med lite annat som jag skriver om en annan gång.

 

Comments
  1. Underbart!
    Kul att tjejerna följer med och klättrar!
    Och vilket område precis i närheten av där ni bor.
    Jag har provat på klättring på Åland, men det var inte riktigt min grej. Fast man kanske borde hålla på ett tag, bli lite starkare, för att uppskatta det mer.

    • Ja det kan ju vara lite läskigt, Annika, det gäller att man tränar på rätt svårighetsgrad och får in känslan för det. Klättring på land låter spännande!

  2. Klättring är inget för en höjdrädd tant som jag, men jag vill säga att du har en fin blogg! Jag har hunnit läsa lite nu om dig och ert beslut om flytt till Portugal och uppskattar verkligen din berättelse och ditt språk. Hit kommer jag fler gånger 🙂

  3. Ni är ju så coola! 🙂 Jag har aldrig klättrat. Det ser ganska kul ut, men jag vet inte om jag är för höjdrädd? Har en kollega som klättrar (min vikarie nu under resan), hon är väldigt vältränad 😉

    • Ja man blir stark av klättring, det är bra träning, men lite läskigt är det allt. Jag är inte höjdrädd men det gäller att man litar på utrustningen. Man behöver bara tvivla lite så får man panik, så åt det hållet ska man inte tänka..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *