Jobb via blogg!

Jag hade verkligen inga större förhoppningar om att hitta jobb i Portugal när vi flyttade hit, och med tanke på vad jag skrev i förra inlägget tror jag inte man ska ha det. Men man kan ha tur! Det hade jag. Varken ni eller ens jag själv visste väl ens att jag ville ha ett jobb förrän det dök upp ett och hittade mig helt apropå. Plötsligt händer det och i mitt fall hände det så här.

På sätt och vis kan man säga att jag fick jobbet tack vare bloggen, men historien börjar inte där. Den börjar på fiket i byn, där jag en dag i vintras eller våras eller vad det nu var för årstid fick syn på ordet Piteå. PITEÅ nånting stod det på en cyklists tröja. Det är som sagt inte alltid jag kastar mig på folk som jag misstänker är svenskar, men det här var en sådan dag då jag gjorde det. Jo, han var svensk, och han bodde i Portugal och han tyckte om att cykla och gjorde det ofta just hit till vår by. Trevligt att träffas och så var det inte mer med det. Inte just där och då i alla fall.

Fast den här bilden är tagen på fiket på jobbet häromdagen!

 

Sedan gick det några dagar och veckor och månader och kanske ett halvår och en dag dök det upp ett meddelande på bloggen från mannen på fiket, som känt igen mig på nätet från verkligheten. Motsatsen har jag varit med om, att någon fått syn på mig och känt igen mig från bloggen, men det är en annan historia och nu var det alltså tvärtom. Det var ju jättetrevligt, välkommen till Bortugal, men så det var det inte mer med det. Inte där och då i alla fall.

Så gick det några dagar och veckor och kanske till och med månader och så plötsligt en dag när vi lämnat barnen på skolan och var på väg hem hör jag någon ropa ”Åsa”, och det brukar ingen ropa efter mig i byn. Inte med så fint svenskt uttal i alla fall. På andra sidan vägen stod cyklisten med pitetröjan fast nu med en annan tröja. Jag vet inte när han fick idén, om det var när han läste bloggen eller när han kom cyklandes och fick syn på mig där på andra sidan vägen, men en bra idé var det, och där vid sidan av vägen fick jag höra om den. Han hade ju läst på bloggen att jag var språklärare, och undrade om jag var intresserad av att undervisa svenska i Lissabon? Tydligen var jag det! Jag hade ingen aning om att jag gått och längtat efter att få undervisa men uppenbarligen låg där lite saudades efter språkläraryrket och grodde i ett hörn inom mig för jag sa genast ja. Absolut!

Jag tänkte nog förresten halvt om halvt att det kanske ändå inte skulle bli något av, men slängde i alla fall in ett avdammat CV och mina gamla betyg och med lite hjälp av fröken Fátima skrev jag ett tjusigt brev om min passion för språk. Det vore ju kul om det blev av, men jag hörde inget på ett tag.

Så den där torsdagen en halvtimme innan matchen, precis när resten av familjen meddelade att de adopterat en hund plingade det in ett mail om att det skulle starta en intensivkurs i svenska för nybörjare redan på måndagen  – och att jag skulle vara läraren! Om fyra dagar!

Det konstiga var att jag inte var ett dugg nervös för själva jobbet. Har man undervisat i främmande språk på en svensk högstadieskola som jag har i ett antal år kan nog inte mycket skrämma en. Det kändes i alla fall inte alls skrämmande eller ens nervöst att undervisa vuxna motiverade människor i liten grupp i mitt modersmål. Att få hänga med portugiser och förklara grammatik!  Jo, tydligen hade jag längtat efter precis det. Ge mig en whiteboard och en penna (och ett gäng elever) så kör vi!

Nervös var jag däremot över vad jag skulle ha på mig och hur jag skulle hitta dit. Hur klär man sig när man ska återuppta karriären efter tre år i flipflops? Lustigt nog blev det exakt samma kläder som jag hade sista dagen på gamla jobbet som jag lämnade för tre år sedan en skolavslutningsdag i juni. Ändå kände jag mig lite portugisisk i så höga klackar, och med byxor en så varm dag, jag som annars alltid helst har klänning i värmen.

 

Nej jag vet, jag skulle inte komma långt som modebloggare.

 

Trots klädseln gick allt bra. Att hitta till jobbet var inget problem tack vare cyklisten, som faktiskt hunnit hunnit cykla förbi med läroböcker och lite allmänt goda råd också under helgen. Han skjutsade mig till jobbet första dagen! I bilen, inte på cykeln.

Så här ser det ut på campus, med vacker jakarandablom så här års

 

junimobil 2016 046

Nu när jag hunnit prata lite mer med min cyklande mentor och kollega har jag även upptäckt att vi har en del gemensamma intressen förutom det som gäller jobbet. Vi delar den goda smaken att gilla Joan Baez och att åka inlines! Vad är oddsen bara för det?

Jobbet känns precis lika kul som jag tänkte att det skulle kunna bli när jag fick förfrågan där i vägkanten. Möjligen är det lite jobbigt att pendla till Lissabon och kanske jag berättar mer om det framöver.

Så kan det gå när man får syn på ordet Piteå på fiket i byn och är lite påflugen, i kombination med att man gått ut offentligt på the world wide web med sin person och sin passion för språk!

 

Comments
  1. Wow, Åsa. Vi måste snacka!!! Om du har tid förstås. Jag heter Janne och är spanskalärare. Jag pratar och skriver dessutom ganska hyfsad portugisiska. Jag älskar Portugal och har många ggr funderat på att testa att flytta ner. Kanske ett halvår i taget till att börja med. men problemet har ju alltid varit hur fixar man jobb. Jag trodde aldrig att man kunde lära ut svenska i Portugal. Jag lärde ut svenska när jag bodde i London.:-) Kanske vi du kan ge mig lite tips. MVH Janne

  2. Kan även tipsa om att det i Sverige finns en rad utbildningsannordnare som erbjuder gymnasiestudier på s.k. heldistans, web-baserat. Detta borde vara mycket lämpligt för just dig, då du får undervisa motiverade elever.

  3. Oj, det var tur, ibland från ingenstans dyker det upp möjligheter som man inte tro skulle vara möjligt, och dom ska man naturligtvis ta vara på som du gjorde.

  4. Eftersom jag kommer från Piteå måste jag få fråga om mannen med cykeln heter Tor?
    Grattis igen till jobbet , man ska aldrig vara rädd för att ta kontakt med folk man vet ju aldrig vad dessa möten leder till … I ditt fall ett jobb och en pitebo att lägga till vänlistan , det kan ju aldrig vara fel …

  5. Grattis till jobbet! Jag har precis börjat med mitt jobbsökande – skrivit om mitt CV till att se ut som ett amerikanskt CV, uppdaterar LinkedIn-profil, intervjuar folk jag känner om hur man ska söka jobb här. Kanske ska slänga ut en fråga på bloggen helt enkelt! Verkar ju som ett perfekt sätt.

  6. Så spännande med vuxna motiverade andraspråksinlärare. Undrar om deras grammatiska kunskaper att hänga upp de svenska krångligheterna i är större än dina forna högstadieelevers? Och min känsla är att grundläggandeär att kunna klara sig med hjälp av många ord. Så får de grammatiska finesserna väl komma efterhand. Grattis till jobbet!

    • Ja, Vivvie, Enligt min kollega och enligt min erfarenhet hittills efter bara en kurs är att de har goda grammatikkunskaper, men det kunde jag nog ha gissat, med tanke på att de kan ordklasserna och en masa grammatiktermer redan i årskurs två. Peka på ett ord så ska de kunna säga till exempel substantiv, obestämd form, feminin, plural, eller vad det nu är. Många ord är A och O och att våga. Jag är jättestolt över mina första intensivkurselever!

  7. Se där, så livet kan veckla ut sig av små sammanträffanden ? Roligt och spännande! Men han undervisar också i svenska? Hur länge har han gjort det? Är det kurser som löper efter varandra eller kan det dröja innan du får fler kurser? Tyckte din klädsel var jättefin, modebloggare vill man inte eftersträva att vara – de plutar bara med läpparna ????

    • Japp, Susanna, han undervisar också i svenska och har gjort det rätt länge. Just nu är det sommarkurs, och i höst blir det väl flera! /Åsa

  8. Åh så roligt! Jag har tydligen känsla för att förutse vad folk kommer att få för jobb, ha ha! Jag känner dig kanske bättre än någon av oss visste. Lite creepy är jag nog kanske? Nejdå, jag är fullt normal men jag tror att jag kan det här med människor, ibland.
    Hur som helst, stort grattis till utmaningen! Jag blev headhuntad till mitt jobb här i en lekpark så jag anar hur det känns 😉

  9. Wow, livet är så coolt ibland, det blev ju så rätt känns det som. Jag gillar din klädstil, jag är också lite boho, helt rätt. 🙂

  10. Vad kul! Man vet aldrig vad som leder till vad här i livet. Min filosofi är att det är bra att kasta ut många krokar… (Och många av krokarna kastas ju ut utan att man direkt är medveten om det, haha)

    • Ja lite så Freedom, omedvetet absolut. Jag var verkligen inte ute och fiskade efter något. och att vara öppen för något nytt kanske. Fast egentligen var det ju ganska välbekant och inte så nytt. /Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *