Jag får nog av folk

ibland. Det är inte bra, men så är det.

Sommarens plåga har varit en av tjejerna från gården. Jag tycker inte alls om att erkänna det, men jag är inte jätteglad över vår bekantskap med henne. En del människor är liksom bara för mycket. Redan från början var Ana efter tjejerna på rasterna, skulle bära dem och pussa dem för att de var nya och små. Hon sökte även ständigt kontakt och bekräftelse av mej och av Sverker, skulle kramas och pussas och ha oss att lova att vi var vänner och att hon skulle få komma och leka hos oss. Vi får se, sa vi undvikande, för det var tydligt att våra tjejer var lite rädda för henne. Ana är stor och högljudd och … liksom lite för mycket.

Ana blev överlycklig när hon märkte att vi bor nära gården där hon bor. Gården som vi rent bokstavligt ser ned på men försöker att inte se ned på. För där är lite rörigt. Sverker och jag bodde också åtta år i en halvskruttig stuga som luktade mögel innan vi flyttade in på bygget. Vi har också haft trasiga bilar stående utanför huset liksom tillsvidare. Och släpet ständigt fullt med sopor som skulle till tippen. Det fanns säkert de som tänkte att vad är det där för hippies med långt tovigt hår som luktar möglig stuga och kör en skruttig bil. Man ska inte döma folk efter ytan.

De är säkert jättetrevliga ändå!

De är säkert jättetrevliga ändå!

Tjejerna blev mindre glada när de upptäckte att Ana bodde så nära, och försökte ibland gömma sej om vi mötte henne med bilen. Men, i och med att de började leka med andra barn nedifrån gården fick de Ana på köpet. När andra barn från byn är här är allt frid och fröjd. De flesta är extremt artiga och väluppfostrade, så våra tjejer som gillar att klättra i träd och leka med lera och ryker ihop ibland framstår som rena vildarna.

När Ana är här har vi inte en lugn stund. Och hon gillar att vara här. Eftersom hon inte får gå till oss själv men gärna vill leka här skriker hon ibland ”JONNA!” ”FRIDA” för full hals där nere på gården. Är hennes mamma hemma hör man snart mamman få tyst på henne med en utskällning med nästan lika hög röst. Är föräldrarna inte hemma är hon hos mormor i huset bredvid och hon hör tydligen dåligt.

FRIIDA!! JOONNA!!

FRIIDA!! JOONNA!!

För att få slut på detta gav jag Ana mitt telefonnummer. Nu ringer Ana istället varje dag och frågar om hon får leka. Har vi annat planerat, vilket är vanligt, säger jag ifrån, varpå Ana vill veta varför och hur länge och när och om i morgon och varför inte, så ibland svarar jag inte.
Ibland säger jag att det inte går just idag fast vi ska vara hemma. Om jag inte svarar kan hon ringa tio gånger i rad

När Ana är här smyger hon ibland upp inpå en när man inte är förberedd och vill kramas. Var femte minut frågar hon ”Mãe da Frida, får vi bada i poolen, får vi en glass, får jag stanna och äta middag för min mamma är inte hemma och hon har sagt att jag måste äta hos er…”
Eller så vill hon rapportera något om de andra barnen: den och den sa det och det… med gnällande röst. Hon vill ha ständig uppmärksamhet.

Tjejerna klagar ibland att det ofta blir jobbigt när Ana är här, säger att de kanske kan smyga förbi hennes hus när de hämtar eller hälsar på någon av de andra kompisarna i närheten av Anas hus. Det är inte snällt, säger jag. Men jag förstår dem.

En gång när Ana var här och jag var extra trött på henne kom Anas mamma förbi i familjens (ganska coola) Farmor Anka-truck och hojtade, utan att stänga av bilmotorn, så hela byn hörde: ”ANA, VI SKA TILL MORMOR! NU KOMMER DU GENAST!!” (YES! Tänkte jag och kände mej lite elak) varpå Ana hojtade tillbaka för full hals: ”NEJ! JAG STANNAR HÄR!! och mamman gasade iväg, och Ana blev kvar på middag, för just den dagen var det i alla fall så att ingen var hemma hos henne förrän det redan var mörkt och läggdags.

Just idag är Ana med flera här och leker. Och säger att hon måste få äta middag och sova här för det är ingen hemma hos henne. Det har jag inte hört något om säger jag.

En gång när vi käkade mellis och Ana var här åt hon fem mackor, för hon hade inte ätit varken frukost eller lunch sa hon, men det var bara för att hon hade kräkts nio gånger på natten. Sedan kräktes hon i trappen. En gång kom jag på henne med att göra nummer två i en grop vid trädkojorna och torka sej på en av våra handdukar.
Hon har inte med sej egen badhandduk men torkar sej gärna både här och där riktigt ordentligt med den handduk som ligger närmast.

Jättehärligt! Ibland.

Jättehärligt! Ibland.

Jag försöker att tycka om Ana, men jag vill inte gärna ha henne här varje dag. Jag vill inte att hon ropar ”FRIDA!” ”JONNA!” över hela byn. Jag vill inte att hon ringer flera gånger varje dag. Jag vill inte att hon bekräftar mina hemliga fula fördomar.

Anas familj har två hundar. En har spenar som hänger ned till marken och en som alltid ligger och biter sej själv i snoppen. Jag försöker att inte titta på de stackarna, men jag tycker de är äckliga. Och de ylar på nätterna.

Jag försöker vara en bra människa, men det är inte alltid så lätt.
Jag har svårt med folk som griper efter hela handen när de får ett finger, som inte känner av gränser, som är för mycket. Barn som vuxna. Jag tycker inte om att behöva hantera de situationer som uppstår då. Jag är inte bra på det. Plötsligt har man tänjt på sitt tålamod lite för mycket för att man försöker vara sådar snäll och hääärlig som man tänker att man borde vara. Jag tycker inte om att känna så alls. Jag tycker inte om att känna mej elak och självisk. Men ibland är jag det.

Jag tänker att man definieras av sina relationer till andra människor. Att det kanske är så att jag upprepade gånger råkar in i situationer och relationer som liknar den jag har med Ana, och i förlängningen med hennes mamma, för att jag ska lära mej något av dem. Om mej själv och andra.

Men jag känner att än har jag långt till nirvana.
Sorry!
Jag får nog av folk.

Lite närmare till nirvana om jag får vara ifred. Men det räknas inte.

Lite närmare till nirvana om jag får vara ifred. Men det räknas inte.

Comments
  1. Pingback: Bortugal | Grupparbete på portugisiska

  2. Underbart målande beskrivning. Förstår dig precis! Det är svårt att sätta gränser för någon som är gränslös…

    • Hej Marie! Jo, det var en väldigt knepig situation. Jag tyckte ju lite synd om tjejen samtidigt som hon liksom kröp under skinnet på mej! Nu har vi en paus från hela situationen i och med att skolan börjat. Det känns skönt!

  3. Å ena sidan förstår jag precis hur du menar. Alla dessa barn som tar så mycket plats. Det är en sak att ha dem i klassrummet eller träffa dem under ett antal raster, en helt annan sak att ha dem i hemmet, flera timmar, ätandes mat och lekandes med barnen.
    Förnuftet säger att de ”jobbiga” barnen behöver närheten, omtanken och tiden men hjärtat sätter de egna barnen först (såklart) och då måste man sätta upp gränser för deras välbefinnande.
    Du är en omhändertagande mamma. En underbar och givande medmänniska. Att du ens funderar på hur du ska göra visar vilken omtanke du känner. Du har säkert redan försökt prata med både flickan och mamman men fortsätt försöka. Sätt gränser och förklara så där pedagogiskt, som bara du kan, varför hon inte kan stanna mer än ett par timmar när hon väl kommer över och det kan inte bli varje, varannan dag eller kanske ens vecka.

    • Å andra sidan..? 😉

      Just nu känner jag mej lättad över att skolan börjar för då är problemet löst för ett bra tag framöver. Sedan får vi se om det dyker upp på nytt nästa skollov.
      Jag måste bli bättre på att sätta gränser, helt klart!

  4. Stackars unge och stackars er! Jobbigt när barn har uppenbara sociala/psykiska problem och noll stöd från föräldrarna. Jag skulle inte ha ditt tålamod…min gräns är nådd och överskriden när kräk och bajs dyker upp 🙁

    • Ja hon kan ju inte rå för det heller… men min gräns är nog tyvärr nådd där också. Frågan är hur jag ska hantera det. Jag tänkte jag skulle säga till henne att om hon vill leka här får hennes föräldrar ringa och göra upp om en tid då det eventuellt funkar. Som alla andra kompisars föräldrar gör. Tänker att de antagligen inte kommer att göra det. Hoppas.

      • Jo, att göra en tydlig överenskommelse med föräldrarna är nödvändigt, och att kanske fråga lite försiktigt om flickan har behov som inte uppfylls hemma….typ. Att hon söker väldigt mycket uppmärksamhet. Ja jösses!

        • Njae, det känns som att det kan vara väldigt känsligt. Jag vill nog vara lite försiktig med att ”lägga mej i” hur de har det hemma. Det är nog inte min uppgift i livet. Jag tror de gör så gott de kan efter sina förutsättningar – de jobbar mycket – och jag vet att de och hennes fantastiskt trevliga storebror älskar henne mycket och är med henne när de har möjlighet. Nu börjar ju skolan, så nu är hon ju på skolan när de jobbar, och jag hoppas som sagt att jag kan lägga det här dilemmat åt sidan ett bra tag nu, så får vi se om jag behöver ta tag i det nästa sommar. Under skolåret tänkter jag säga till henne att de får leka i skolan. Punkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *