Iberiska timmen

Jag kommer verkligen att sakna timmarna med Fátima det här året när det är jag som står vid whiteboardtavlan och böjer verb och ställer frågor. Jag som är Professora och svarar på nyfikna frågor om mitt hemland och dess språk. Inte jag som känner mig överväldigad av det främmande språkets oändliga ordförråd och nyckfulla grammatik och oefterhärmliga uttal.

Nu är det jag som alltid böjer och uttalar orden alldeles rätt och förundras över hur svårt det kan vara att för den som inte kan det. Jag är bäst i klassen på Y och Ö och den enda som kan säga sjuksköterska och sjuttiosju på ett snyggt sätt och det är ju roligt men jag kommer ändå att sakna timmarna med Fátima, så jag såg till att slinka in på så många lektioner som möjligt innan universitetsterminen drog igång på full fart medan jag fortfarande hade tid.

Mina gamla kurskamrater hade bytts ut mot tre tjattriga spanjorskor i min ålder ungefär, som nu skulle jobba med att förbereda sig inför DAPLE, testet som jag redan klarat. ”Detta är repetition för Åsa”, sa Fátima när hon gick igenom oregelbunden imperfekt. ”Hon är bara här för att matar saudades!” (ordagrant döda sin längtan) Det hade hon lite rätt i. Vad skönt att sitta där och redan veta att det hette tinha och punha och inget annat medan spanjorskorna antecknade febrilt och ojade sig och tyckte spanskans imperfekt lät bättre.

 

Helt klart ett bra trick för att stärka självförtroendet; gå en kurs i något du redan kan. Det har jag gjort flera gånger:

När jag var au-pair i London gick jag en kurs i keramik för nybörjare (vilket jag inte var). Till råga på allt hade alla andra deltagare någon form av handikapp, en del till och med assistent. ”Your things always turn out so nice! You´re so talented!” sa de med avund och beundran om mina lergubbar  och skålar och jag tackade och tog nöjt emot berömmet fast jag visste att jag inte borde.

När jag pluggade i Tyskland gick jag en nybörjarkurs i klättring och knäckte en muskulös tysk som blev synbart besviken när han parades ihop med mig (klart äldst i gruppen och tjej) vid första klättertillfället vid en klippa i Schwarzwald. Jag (som klättrat i flera år men inte sa något om det) nästan dansade upp för den ”svåra” leden som han lite kaxigt valt att prova som allra första led i sitt liv. Den som han dömt ut som omöjlig efter att han darrigt hängt i repet och krafsat lite på klippväggen på en halvmeters höjd i en kvart. Det var roligt tyckte jag, men inte han.

Men nu skulle det inte handla om det utan om den iberiska kulturkrocken. Precis som jag gjorde här alldeles nyss drev vi iväg från temat som ju var oregelbunden imperfekt till Spaniens Nationaldag, Columbusdagen och Dia da Hispanidad (spanskhetsdagen)  som tydligen firades med helgdag i Spanien just den dagen.

Cristobal Colon upptäckte den amerikanska kontinenten den 12:e oktober 1492.

Cristóbal Colón (som han ju hette i Spanien) upptäckte den amerikanska kontinenten den 12:e oktober 1492. Då blev han så här glad. Kanske inte lika kul för de som upptäcktes.

 

Hur firades den? undrade jag och Fátima och då kom det fram att en av spanjorskorna skrivit ett brev till drottning Letizia av Spanien just apropå detta. ”Vad (i hela världen) skrev du till henne?” frågade Fátima och jag som inte trodde våra öron. Jo, att militärparader för många spanjorer förknippas med diktaturen och Franco så det vore bättre för kungahuset, som ju har tappalt rejält i popularitet på sistone, om de kunde modernisera paraderna lite.

afp_20160528_113627163

Min kurskompis brevkompis

Det verkar onekligen lite militäriskt.

Det verkar onekligen lite militäriskt. Här paraderar främlingslegionen med hår på både bröst och haka i Madrid. (Googlat bilder)

 

”Av med uniformerna, bort med militärmusiken!” skanderade spanjorskan, och nu hade hon blivit riktigt engagerad och ivrig och viftade med armarna och gick inte att hejda i sin beskrivning av hur paraderna skulle se ut i stället och varför. Nu struntade hon i att försöka få sin andalusiska spanska att låta portugisisk och körde på för fullt. Till och med de andra spanjorskorna tittade förvånat på henne och det tog ett tag innan vi kunde skjuta in frågan om ifall hon hade fått svar på sitt brev. Jodå! Det hade hon! Drottningen svarade alltid på alla brev och hon tyckte det var en väldigt bra synpunkt som formulerades i just det här brevet, och även i det andra brevet.

”Det andra brevet?” Ja, det om kolonierna, och här startade ett nytt ordflöde, ackompanjerat av yviga gester, livlig mimik, på smattrande spanskugisiska som snart övergick helt till versaler allteftersom hon fick upp ångan.  Jag vet inte var hon trodde att hon befann sig, men hon hade nog glömt att hon var på en språkkurs i portugisiska, för nu körde hon på hundra procent andalusiska. Fátima och jag betraktade fascinerade skådespelet och tydligen kände den spanjorska som satt närmast gestikulerandet (och var nära att få en smäll) sig medansvarig via den gemensamma nationaliteten, för när det var som yvigast väste hon upprört ”Maria, cálmate, por favor! Estámos en Portugal!” (Lugna ned dig Maria, vi är i Portugal nu!) Det tyckte jag var så hysteriskt roligt att jag, kanske lite smittad av allt det yviga, skrattade rakt ut och liksom daskade till Maria på armen på ett nästan buskisartad sätt som kändes väldigt olikt mig.

Jag tyckte det var det roligaste jag hört på länge och trodde nog att någon mer skulle skratta, men det var tydligt att Maria inte alls uppskattade tillrättavisningen och inte såg det roliga i det hela. Det nästan rök ur Marias öron av självbehärskning och luktade det inte lite bränt när hon motvilligt bromsade in och hämtade andan? När jag insåg att det bara var jag (och möjligen Fátima) som tyckte det var roligt ville jag nästan ge Maria en applåd för att hon i alla fall inte exploderade över tillrättavisningen men vid närmare eftertanke tyckte jag det räckte med dasken på armen så jag valde att ligga lågt resten av lektionen.

Marias utlägg (och hennes andra brev till drottning Letizia) kan sammanfattas med att Spanien borde förbättra sina relationer till kolonierna. Här i Portugal var det förflutna mer närvarande, medan det i Spanien kändes som att man drabbats av en kollektiv minnesförlust med början 1898, då man tydligen blev av med sina kolonier.

Det spanska imperiet

Det spanska imperiet

Det portugisiska

Det portugisiska

 

Jag vet inte vad som flög i Fátima som ju brukar vara extremt diplomatisk, men kanske rycktes hon också med i det yviga. Hon ville verkligen inte förolämpa någon sa hon, MEN – var det kanske inte så att de olika ländernas förhållande till sina före detta kolonier berodde lite på HUR man hade koloniserat? Var inte de spanska conquistaderna rent ut sagt brutala? Sådana var faktiskt inte portugiserna, och var det kanske därför man nu hade goda relationer till de forna kolonierna?

Googlade med flit fram extra grymma bilder på spanska erövrare för att illustrerar Fátimas kommentar

 

111

 

Titta så trevliga portugiserna ser ut när de koloniserar Brasilien!

 

educacaobrasilcolonia_1365985628

Här blev det tyst en bråkdels sekund medan denna kommentar från Fátima sjönk in och jag funderade på om det kanske var bäst att lite hastigt lämna rummet innan det iberiska inbördeskriget bröt ut, men som tur var bestämde sig den spanske falangen för att inte gå i försvar. I stället retirerade man med Maria i spetsen med överslätande klyschor om att man inte ska gräva alltför mycket i historien och dra upp gammalt groll som inte är aktuellt idag. Inte kan vi som lever nu stå förväntas stå till svars för gamla oförrätter?

Hm. Bueno. Kanske bäst att återvända till den icke-minerade marken vi började på, nämligen oregelbunden imperfekt, utan vilken man inte kan tala om historia alls. I alla fall inte på ett grammatiskt korrekt sätt.

Vi kom inte så långt innan Maria (av någon anledning) blev upprörd över det absurda i att Gibraltar tillhörde Storbritannien, vilket ledde in på det där med byn Olivença, där man röstade om ifall man ville tillhöra Spanien eller Portugal, men det är en annan historia.

Jag hade gärna fortsatt följa diskussionerna i den här gruppen. Det är lektioner som denna som jag kommer att sakna. Jag var alldeles förtjust när jag gick därifrån, upplivad av all action. I mars eller april tänkte jag att jag skulle kunna komma tillbaka till den här gruppen. Då borde jag ha mer tid, och de borde ha kommit ikapp mina grammatikkunskaper. (Det där kändes bra att skriva!)
Till dess får jag nöja mig med kurserna jag själv håller i. Det kanske blir spännande och intressant och roligt där med?

Kommentarer
  1. Det här inlägget är så bra och roligt på så många sätt, att jag har varit inne här många gånger nu för att kommentera, men får aldrig tid! Nu kommer ungen från dagis också så jag hinner inte nu heller! Men kommentaren kommer, vänta bara!

  2. PS Jag skrattar också hysteriskt inombords åt Marias medspanskas (hittar inte det rätta svenska ordet! här skulle man ju säga colega, eller compatriota, ja, landskvinna går ju fast låter konstigt) kommentar. För det är helt sanslöst vad bullriga spanjorerna är! Härom dagen skulle jag åka in till centrum och metron kom från flygplatsen och jag klev in i en vagn som var proppfull av spanjorer. Det var som att kliva in i Brasses lattjolajbanlåda, den som alltid förde ett farligt väsen när den öppnades.

  3. Du är alltså den som väger upp att jag alltid går på kurser som är aningen för svåra för mig! Lektionen på rätt nivå i nederländska (när jag bodde där) krockade med kören (där alla också hade bättre gehör och mer notkunskap än jag) så jag fick gå på nivån över. Teaterkursen var full av folk som brukade vara statister, och så jag som tyckte det var spännande att prova på. Akvarellkursen var full av målartalanter och så jag som tycker akvarell är så vackert och så hade min mamma stort A i teckning. Kalligrafi har jag ju alltid velat lära mig så när en sådan kurs utlystes köpte jag allt man skulle ha och gick glatt till lektionen – som helt befolkades av illustratörer som inte kunde just den tekniken!

    Annars trodde jag att det här inlägget skulle handla om åren 1992-96 som man i Portugal provade att ha samma tid som Spanien, i stället för samma som England och Irland. Apropå just idag, alltså, när vi ställer tillbaka klockorna.

    Vilken underbar dag att få en timme till på, förresten!

    Och nu har jag skrivit en hel kommentar som inte alls handlar om ditt inlägg. Det kallade en bloggkompis i tidernas begynnelse för att gerillablogga. Och gerilla är ju spanjorerna bra på,. för övrigt!

    • Tack för gerillkommenteren! Du får gerilla hur mycket du vill här, Annannan! Jag vet tyvärr inte vad som hände när de skulle ha samma tid som Spanien så det kunde jag inte skriva om… och ja det var verkligen en helg då det behövdes en extra timme. Den njöt jag av. PS. Till mitt försvar måste jag säga att jag gick på en för svår nivå i början av min karriär som elev hos Fátima och fick jobba som ett djur för för att hänga med och läsa Saramago och allt. :)/Åsa

  4. ¡Olé! : ) Jag måste börja plugga portugisiska, du får det att låta rent av underhållande.

    Jag minns första raderna i första lapitlet i min första spanskaskolbok:

    ”En la calle esta un moto. Es el moto de Pablo.Pablo es el chico mas guapo de Madrid”. Ungefär.

    Och så fortsatte det, med beskrivningar av barn som satt i tandläkarstolar och vrålade i skräck för sina tänder ”¡No me lo saques! ¡No me lo saques” etc. Det uppenbara syftet var att lära oss spanska med hjälp av humor och det gick väl sådär. Inklusive stavningen, som du ser.: P

    Har spanjorer humor? Inte ens Manuel var ju från Barcelona faktiskt. Någon som bor i Spanien kanske kan berätta mer om spansk humor?

    Apropå språkförbistring. Jag var som du hört med på ett portugisiskt föräldrarmöte för ett tag sedan där ett framträdande diskussionsämne var el casa de banho.

    Och det var ungefär vad jag förstod av en 20 minuter lång utläggning från en förälder, att det handlade om el casa de banho, eftersom ordet upprepades ungefär 1 gång i minuten. Och när en av de andra föräldrarna (spanjorska f ö) flera gånger försökte resa sig för att gå på ett annat av sina barns möten men hela tiden fick sätta sig för att nästa casa de banho-harang drog igång, började jag fnissa lite okontrollerat.

    Det är något med långa muito seriösa men helt obegripliga casa de banho-diskussioner som tar fram Tourettsen i en. Man vill liksom utbrista i ”I know nothing! I’m from Barcelona” bara för att lätta upp stämningen lite, men tror inte det skulle gjort det just då : )

    F ö får jag regelbundna rapporter från Sverige att svenska föräldrarmöten ständigt når nya betydligt bisarrare höjder med ”bonusen” att du faktiskt förstår att det är exakt så vansinnigt som det låter.

    Vi moderna föräldrar är oss tydligen lika världen över : P

    • Ja börja, Jaggillarocksåportugal! Det ÄR underhållande! Jag minns också valda delar av min första spanskabok ”Pero hijo! Fumas demasiado!”. På de fröäldramöten jag varit å här är det tyst bland föräldrarna (utom den skandinaviserade islandsmamman som opponerade sig mot allt socker de får i sig p g a att det tas med tårtor till skolan på födelsedagar och även mot kraven och pressen inför proven, men hon fick inget medhåll) Fröken har ordet helt enkelt. Rätt skönt. Jag har många stories från föräldramöten i Sverige som mer eller urartat…men de ska jag inte dra här. Synd att du inte kude förstå vad det var med casa de banho på det där mötet, och att ingen kunde få tyst på henne. Jag känner en spanjor som har humor! Hade utbyte med en skola i Spanien när jag var lärare i Sverige och hamnade hos en spansk lärare som var väldigt rolig och trevlig. Vi har fortfarande kontakt! (Han skrattar jejeje!:) /Åsa

  5. Helt underbart!

    (Och jag märker att du också är en liten ängel med horn! De vässas emellanåt också.)

    Du hörde Maria prata spanska, då kanske du förstår hur svårt det är att förstå dem här hos oss, de plockar bort en väldigt massa bokstäver, bokstäver som är bra om man ska förstå, tycker jag. Och du har tre olika böjningar av verbet, jag har en för varje person att hålla reda på. Orättvist!

    Förstår att du kommer sakna gruppen.

    • Ja jag har nog små horn ibland, och svans, Maria, men inte är det orättvist med varken verben eller uttalet. Det sväljs en massa i portugisiska också, det är mycket konsonanter, så mycket lättare för portugiser att förstå spanjorer än tvärtom. Lite som mellan svenska och danska. Jag hade lättare att lära mig förstå spanska än portugisiska (hörförståelse). Vad gäller verben böjer portugisiskan också efter person, men vi skippar vosotros så vi har ”bara fem” personböjningar per verb. Och så har vi ju tempus och modus, ungefär lika många som i spanskan fast lite fler…(futurum av konjunktiv till exempel) så man har minst lika mycket att hålla reda på per verb i portugisiskan som i spanskan, och och så uttalet på det, där spanskan är en barnlek i jämförelse. Spanska är lättare, jag lovar! /Åsa

Lämna ett svar till Åsa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *