Titta mamma, vi har fått en hund!

Jag har sagt det förut, att om man vill ha ett djur här i Bortugal så är det bara att gå ut och hämta ett. Man behöver bara önska, och ibland får man ett fast man inte visste att man önskade sig ett. Mister man ett dyker det upp ett nytt. Hittills har det varit bara katter men nu blev det en hund. Eller ja, det var ju nära att bli en hund en gång redan, men han var ju sjuk. Herregud vilken omsättning på djur det blivit. Det avlivas och steriliseras djur på löpande band känns det som.

Ibland skojar vi om det, när vi ser en skruttig hund eller katt på gatan och det gör man ju hela tiden! ”Övergiven! utropar vi. ”Vi måste ta den till veterinären. Men titta den haltar! Vi måste nog avliva den”! Ibland säger vi så om människor också.”Titta en övergiven tant! Henne måste vi ta hand om!” ” Eller ”Men vilken krokig gubbe, han har nog ont! Bäst vi avlivar honom.” (Man måste ha sjuk humor!) Hittills har vi i alla fall hållit oss till djur och mest till katter men nu blev hunddrömmarna sanna, fast vi trodde att vi lagt ned dem.

A vida é assim, som fiskarhustrun sa. Sånt är livet. Det ena leder till det andra och så blir det som det blir. Vi var ju glada och lättade över att det ordnade sig för fiskarhustrun och hennes gubbe, men när de flyttat var vi ledsna och bekymrade för hundarnas skull. En av de tre hundarna som Frun och Herrn lämnade efter sig var tydligen Ior, som vi tänkte adoptera men var tvungna att avliva i stället, när veterinären förklarade att han led och inte gick att rädda.

 

Ior var sjuk. Vi fick bara höra att ägaren dött, så vi visste inte att det var fiskarhustrun som matade honom och han hängde ju alltid hos oss. 2000 spänn kostade han att avliva.

 

En annan av kvarvarande hundar är över 20 år gammal enligt fiskarhustrun. Enligt henne fanns han där när de flyttade in och han lever än, men det är knappt. Halvblind är han också.

 

Portugal heter han, men det var inte honom alla hejade på. Han ligger nästan alltid sådär.

Portugal heter han, men det var inte honom alla här hejade på i finalen. Den här springer inte efter några bollar. Han ligger nästan alltid sådär. I skuggan på sommaren och i solen på vintern.

 

Och så den rufsige. Rufsingen lärde vi känna som en av de byrackorna i grannskapet som skällde mycket och jagade cyklister och löpare (mig!) och det lär han väl inte sluta med även om man klappar honom medhårs, vilket håll nu det är åt, tänkte vi. Vi visste inte var hundarna skulle hamna, men det såg inte ljust ut för dem.


Fiskarhustrun hade ju ärvt dem av mau-familjen vare sig hon ville eller inte. Hon hade fortsatt ge dem mat men kunde inte ta med dem till sitt nya hem. No pets allowed, inte ens på gatan utanför, så som de levt hela sitt liv. För mig berättade hon att mau-familjen skulle vara tvungen att ta hand om hundarna, för annars skulle de få anmälningar på sig från alla grannarna i de intilliggande gated communityhusen. De skulle väl bli hämtade och bortförda, och antagligen inte till någon lyxpension.

Ingen kom och hämtade dem första dagen, och heller inte andra. Dagarna gick och vi gick dit och gav dem mat. Första dagen satt han bara och darrade, Rufsingen, men sedan började han vifta på svansen när vi kom. Han jagade ingen och skällde inget längre. När flickorna satte koppel på honom lät han det ske, och så tog de sig en promenad med honom och bestämde att han var deras. Sverker hämtade hans hundkoja och så var det med det. Innan  jag hann blinka (eller fota) hade tjejerna badat honom i badkaret också så han blev ren och fin.

Egentligen är det inte helt sant att man bara kan gå ut och hämta en hund och börja kalla den för sin. Vi blev faktiskt kontaktade av polisen häromdagen när anmälningen från grannhusen kommit in, för då var man tvungen att reda ut hur många hundar det egentligen var som var övergivna.

Jag hade nog blivit skärrad när polisen ringde, snutnoja som jag har, om inte fiskarhustrun förvarnat. Hon hade varit förbi här och när jag var på jobbet  en dag.  Sverker bjöd på kaffe och försökte konversera men han kunde för sitt liv inte begripa varför hon gick på om a policía. Med tolkhjälp av barnen lyckades man till slut reda ut att alla var nöjda men att polisen behövde få formellt bekräftat att denna hund nu var i goda händer. När de ringde upp fick vi veta att vi måste ta hunden till veterinären samt registrera den hos Junta da freguesia, så då gör vi väl det. I och med det är vi alltså officiellt ansvariga för den lilla tussen.

Hur det gick för den andra hunden? Han vägrade lämna mattes tröskel fast matte flyttat. Vi gav honom mat tills dess att han blev hämtad efter en vecka eller två. A vida é assim, sa Frida, som en annan portugis. ”Särskilt om man är en gammal hund.”

 

maj 2016 mobil 024

Kanske tycker någon att vi borde ha tagit hand om bägge hundarna, men att adoptera en hund kändes som en tillräcklig utmaning och omställning för oss. Vi kände att vi måste sätta en gräns någonstans om det hela skulle kännas rimligt för oss. Man ska inte ta i så man spricker. Vi kan inte ta hand om alla övergivna djur som dyker upp, men en hund kan vi väl ta hand om. Inte vilken som helst, men den här kanske till och med kommer att kunna passa in i  vår familj ganska bra, och det är ju viktigt om han ska bo med oss.

Sedan fick vi veta att det ordnat sig ändå för hunden Portugal, på bästa sätt. Det fanns nämligen ingen plats för honom på hundhärbärget, så fiskarhustrun fick lov att ta honom med sig ändå, så nu bor bor han där, mot nye värdens vilja.

Lite ovant kändes det att plötsligt vara en familj med hund, och väldigt osvenskt att ha den ute i en plasthundkoja, som många portugiser ju har. Är det någon som tror att det kommer att hålla i längden?

Kanske ovant och lite bökigare men ganska kul och hittills har det gått över förväntan. Hunden är glad, vi är glada, och fiskarhustrun blev glad när hon fick höra om adoptionen och sa genast att då kunde hon ju komma förbi och hälsa på honom, och det har hon ju också gjort.

Nu ska jag presentera honom för er, Patucha, som han tydligen heter, eller Tucha (Tooscha) som han kallas till vardags. På svenska får det väl bli Tussen fast jag kanske hade valt ett helt annat namn. Han är väldigt sällskaplig och kelig och snäll och skäller som sagt nästan aldrig. Inte ens när vi går förbi andra hundar som skäller och inte ens på våra katter. Han lägger sig i hundkojan om man pekar på den och han är bra på att gå fot. Han går i koppel utan att dra. Han kan också gå lös och kommer nästan alltid direkt om man ropar. Han gillar att åka bil, så vi kan lätt ha med honom på utflykter.

Titta mamma, vi har fått en hund! (Inte ”får vi behålla honom, beslutet var liksom redan fattat)

 

mobil juni hunden 2016 030mobil juni hunden 2016 033

Lite märkvärdig i nytt halsband och allt!

 

Han har redan varit med på lite av varje, och han har uppfört sig exemplariskt hittills. Det känns nästan som att han anstränger sig för att vara skötsam och behändig och inte vara till besvär. Det känns faktiskt som att han vill stanna hos oss.

Här är mer på temat våra husdjur

 

 

 

 

 

 

Comments
  1. Vad roligt med vovven! Det är som sagt enklare utan men mycket glädje och upptåg med. Jag har börjat springa med Louie och ser fram emot sällskap mörka höst- och vinterkvällar när jag annars hade tvekat att ge mig ut i vår gatubelysningsfria tillvaro.

  2. Vad härligt allt låter! Vår dotter tog hand om en amstaff som hade haft det svårt. Flera omplaceringar innan han kom till min dotters familj. Med honom var det också som med er Tussen, han gjorde allt för att passa in och det har han fortsatt med i 5 år nu. Så det blir nog bra i fortsättningen hos er också.
    Ta hand om er och hunden han är ju som skapt för er.
    Karin

  3. Det är ganska självklart att ha hund, särskilt i Portugal! Själv har jag en skällande typ med mig från Sverige. Skäller lika mycket här som i landet vi kom ifrån. Det stora problemet är att hitta plastpåsar så ens egna hund inte skitar ner. Har hittills bara blivit med Portugisisk katt, men det kommer nog att bli en hund till. (katten bara kom, utmanade hunden, tog bästa sängplats, krävde mat och lite uppmärksamhet. Vem kan motstå något sådant!)

  4. Vilken underbar historia! Hade en gång i tiden 4 katter och en hund + lite andra djur…..saknar det. Ni är fantastiska och du skriver mycket underhållande

    • Tack Susanne! Djur tillför ju en ny dimension i tillvaron, så det är rätt kul att ha dem fast det kanske är enklare utan. /Åsa

  5. Det finns ett stort hjärta i familjen och någon Rufsig får nog vara mycket glad idag.
    Lycka till med med nya familjemedlemmen.

  6. Underbart att ni kan ge Tucha ett nytt hem! Och vilken fantastisk familj han fått. Vi fick vår Cane för ett år sedan och han har tillfört så mycket. Han har också en fado jag får berätta när vi ses. Kul att läsa dina inlägg (passar på nu när jag har semester), du skriver verkligen bra, det är äkta och berör. Kram !

  7. Ja, man styr inte alltid över vad som händer. Det verkar vara en väldigt välartad vovve ( skäller nästan aldrig, går bra i koppel och kommer på inkallning etc.) ni fått så ni kommer nog att ha mycket roligt tillsammans.

    • Ja jag vet inte var han lärt sig att uppföra sig, men han sköter sig rätt bra, Steve.Jag tror han är rätt smart, för att vara hund alltså. /Åsa

  8. Underbart Åsa! Det verkar som att det skulle kunna vara en hund som passar finfint i er flock 🙂 Det är ju alltid lite av ett lotteri när man tar hand om en hund med stort bagage som man vet relativt lite om så detta verkar ju toppen, är så glad för er skull!
    PS: Nu ser jag framemot ett nytt surfklipp där Tussen står på brädan 😉

Lämna ett svar till Jessica - Shetlandsfrun Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *