Glädje, sorg och aijesús

Säg två känslor, sa den ena dottern till den andra på portugisiska. Vi var på väg till skolan och det var Jonna som frågade. Alegría e tristeza, glädje och sorg, svarade Frida kvickt. Jag kan en till, som min fröken har lärt mig. Den heter Aijesús, sa Jonna. Det är när man går och är ängslig för att något hemskt ska hända.

Nu vet jag alltså vad den heter, den där känslan jag har ganska ofta, och speciellt i lördags kväll när timmarna gick, solen gick ned och Sverker inte dök upp. Jag visste inte ens var han var och han svarade inte i telefon. Det gör han i och för sig aldrig, men han brukar heller inte vara borta så länge, särskilt inte utan att tala om var han är.

På lördagseftermiddagen gick barnen och jag in till byn för Fridas dansträning och Sverker sa inget om att han skulle någonstans. Han var fullt upptagen med att bygga på sitt projekt som ska vara klart till skolavslutningen om en vecka är det tänkt.

Snart klart inne, snart klart ute.

Snart klart inne, snart klart ute.

tiger maj 2016 016

När vi kom hem någon timme senare var han inte hemma, och jag tänkte väl först att han åkt till byggvaruhuset för att köpa något som fattades, men när han inte kom hem till middagen och inte till solnedgången heller gick jag ut och räknade brädorna. Vindsurfingbrädan fattades. Det blåste inte jättemycket, däremot kom en störtskur, åska och blixtar. Jag har väldigt stor respekt för Atlanten. Det har inte Sverker.

Vågat

Vågat

Barnen frågade flera gånger efter pappa och jag kunde ju bara säga att jag inte visste var han var, i ovädret. Klockan blev läggdags för barnen och jag visste inte vad jag skulle tro eller vem jag skulle ringa eller vad jag skulle googla. Aijesús!

Strax innan elva dyker han så upp, glad i hågen, men kanske lite hungrig. Han hade vindsurfat tills vinden dog, sedan stått och pratat med vindsurfinggubbar på stranden i godan ro. När det började regna åkte han till byggvaruhuset, utan en tanke på att han missade middagen och att någon skulle kunna undra var han var. Han var sista kund ut från byggvaruhuset med någon vara som tagit evigheter att hitta på lagret, och åkte sedan lite fel på hemvägen så det blev extra sent.

Värre än så var det inte med Sverkers försvinnande men jag hann tänka både det ena och det andra efter det att mörkret fallit. Föremålet för oron och aijesúskänslan hade inte hunnit tänka på vare sig middag eller på att någon kunde vara orolig. Jag är väldigt medveten om tiden. Det är inte Sverker. Nästa gång får han i alla fall lov att skriva en lapp. Att han ska ha mobilen med sig, att den är laddad och på är nog för mycket begärt.

Inget hemskt hade hänt Sverker, men aijesúskänslan hängde kvar lite dagen efter, som när man haft en mardröm eller sett en skräckfilm och den hänger efter en åt dagen efter som en lätt baksmälla, men jag var inte beredd på att någon skulle ha dött. Nästan ingen jag känner har dött, jag har haft tur på det viset.

Jag har inte många speciellt nära vänner i byn, utan kanske mer eller mindre nära bekanta. Eller var går gränsen mellan bekantskap och vänskap? Jag vet inte, men det finns i alla fall flera som jag blir extra glad när jag träffar, som får mig att känna mig välkommen här, och som jag gärna väntar med och småpratar med när tjejerna har dansträning. Några som jag vet att jag kan höra av mig till om det är något jag undrar. Mafalda var en av dem. Hon var en av dem som fått mig att känna mig välkommen i byn. Jag tyckte om Mafalda. Alla tyckte om Mafalda.

Mafalda var bara några år äldre än jag. Aningen för gammal för att vara mamma åt den lilla flickan i Jonnas dansgrupp, men ändå lite ung för att vara farmor eller mormor. Ibland vet man inte och man vågar inte fråga men jag fick ändå veta att hon var både och. Hennes son hade dött väldigt ung i en olycka alldeles innan han skulle bli pappa och att mamman till babyn klarade inte av att bli ensam mamma, så Mafalda blev både farmor och mamma till flickan som föddes strax efter att hon förlorat sin son. Jag pratade med henne senast i fredags på sociedaden, vi kindpussades och sa vi ses på söndag på folkloremarknaden.

Vi var på folkloremarknaden i Estoril, i skuggan av tallarna bakom det stora casionot och kastade pil i väntan på att de andra i Jonnas dansgrupp skulle dyka upp. Under tiden kastade vi pil i ett av stånden och Sverker hade precis kastat till sig en solnedgångskryssning med båt när de andra mammorna kom. De verkade ovanligt lågmälda och alla hade mörka solglasögon, och så sa de till mig att ”Idag har vi förlorat en av oss”. Jag översatte orden i huvudet men det tog ett tag att begripa innebörden. Förlorat. En av oss? Någon hade dött? Vem?

 

Dansuppvisningen genomfördes ändå fast man tvekat kring det

Dansuppvisningen genomfördes ändå fast man tvekat kring det

 

Mafaldas hjärta slutade slå någon gång under natten mellan lördagen och söndagen. Man berättade för mig att på måndagen låg Mafaldas kropp i kapellet i byn så folk kunde ta avsked. Det kallas för velório. Jag var med på en krans från dansmammorna men jag gick inte dit. Jag har aldrig sett en död kropp och jag vet inte hur likvakor går till här, lika lite som konfirmationer. Jag gick inte dit, men jag tänkte på Mafalda och på dem som saknar henne mest, på hennes sondotter och hennes föräldrar. Var de där? Hur klarade de av det?

 

Jag tänker att jag kanske borde ha gått till kapellet och tagit farväl av Mafalda, eller att jag i alla fall borde ha gått på Brunas konfirmation, särskilt som Frida var hedersgäst och knappt hade satt sin fot i en kyrka förut, men att jag inte riktigt vågade.  Som att det gick en osynlig gräns mellan att nästan höra till och att höra till på riktigt, och att den gränsen gick mellan att bli inbjuden att delta i både glädje och sorg  men inte våga. Att jag kanske inte vågat även om jag haft finskor och finbyxor.

 

Bön av Fransiscus de Assissi på minneskort från konfirmationen. ”Herre, där det finns sorg, låt mig bringa glädje”

 

Det närmar sig en ny helg med stormsteg, med fullt program på olika håll. Aijesúskänslan är borta, men jag har fortfarande inte riktigt bearbetat alla känslor från den förra helgen.

Nästa vecka är det också fullt program, och ni får läsa en serie inlägg med funderingar om nationalitet och ursprung, med anledning av att både sveriges och portugals nationaldagar infaller den veckan.

Comments
  1. Tack Åsa, för att du är äkta i dina känslor.
    Våga delta i båda begravning-sorg och Kommunions-fest. Till begravning kan du alltid ha vita kläder, endast skrikiga färger såsom orange, gult eller rött ska undvikas.
    En liten present eller en slant ska första kommunionsbarnet (katolicismen) ha och gratulationer, det är en stor dag. Genom att delta tas du in ännu närmare i det gemenskap som råder i byn. 1:a kommunion när man tar oblaten för första gången, delar måltiden med Jesus. Konfirmationen kommer senare, vid samma ålder som i Sverige (14-16 år).
    Och AíJesus, ”have mercy with me Jesus” uttrycker en stor spektra av känslor.
    Varm hälsning till hela familjen
    Aura

    • Ja jag har förstått att Aijesus är ett användbart uttryck i många lägen, Aura. En present till ”konfirmanden” blev det förstås. Men du har rätt. Första nattvarden är inte samma som konfirmation som i Sverige. Det hade jag inte koll på. Det är bra att jag också lär mig genom bloggen! Obrigada! Då hinner jag ladda till konfirmationen och fixa skor och finbyxor! Beijinhos!/Åsa

  2. Låter som en känslomässigt jobbig helg. En blir allt lite omskakad när en förstår att livet inte är evigt. Kanske också tacksam att de vi älskar finns hos oss.
    Större delen av min släkt och flera av mina vänner har gått bort, på varje begravning gråter jag för allihopa. Många tårar blir det.
    Om Affe hade varit borta så länge utan att höra av sig hade jag nog ringt polisen, tror alltid det värsta.
    Hoppas kommande helg är lugnare.
    Kram

    • För mig är det en ovan upplevelse att någon dör. Jag har varit väldigt förskonad från döden och begravningar. Och visst är det lätt att tro det värsta, Cinna. Aijesús! /Åsa

  3. Oj. Vet inte riktigt vad mer jag ska säga om så mycket känslor och händelser. Eller, aíjesús, förstås. (vilken fin anekdot förresten!)

    Min erfarenhet är att velório är ganska opretentiöst. Man kommer dit på vägen till eller från jobbet, så man kan vara ganska vanligt klädd. Samma för de begravningar jag varit på, inte alls så formella som i Sverige. Detta både i stan och på landet. Svart klänning och sjal över axlarna har man när man sjunger fado snarare än när man går på begravning…

    Men jag skulle nog också tvekat mycket om att gå dit om jag inte hade haft en portugisisk partner att gå med.

    Sorg är sorg och en djup mänsklig känsla, och det går bra att visa sin medkänsla på ett sätt som man själv är mer hemma med. Jag har väl kanske bott här så länge nu att jag hittat balansen mellan vem jag är och vad traditionen är här och vad som fungerar. Så en sak som jag skulle gjort i Sverige som jag också skulle göra här var att skicka ett kort med några rader om mitt medkännande och hur jag tyckte om personen.

    • Ja, det underlättar förstås om man har en portugisisk partner som guide och sällskap i allt portugisiskt, men det går ju skapligt för oss ändå tycker jag, Annannan. Tack vare barnen kommer vi in i livet här och lär känna folk på ett ganska naturligt sätt och tack vare att folk är vänliga och öppna gör det inte så mycket om vi inte smälter in helt, fast man ju ibland våndas över om man fattat rätt och gör rätt eller ej. Just velório kändes lite intimt att ge sig in i, när man inte vet hur det går till eller så, men jag känner att jag fick visa min medkänsla i och med att jag var med på kransen från dansmammorna. Många i byn skrev också på facebook om sin sorg, på den bortgångnas sida eller på sin egen, men inte jag. Intressant att det verkar vara ganska stor skillnad mellan spansk och portugisisk likvaka. Vilket hemskt ord, likvaka, förresten! Och viisst var det fint med tjejernas lilla konversation, jag förundras fortfarande över att höra dem prata portugisiska sinsemellan och än mer över att jag ibland faller in i det jag med.
      Vad man också kan säga om den dramatiska helgen är att man inte behövt skildra den fullt så dramatiskt som jag gjorde.. en kattunge, lite fest, en vurpa, brist på fin-skor, Sverker var borta länge, någon vi kände i byn dog. Men det kändes väldigt dramatiskt och det var mycket känslor. Mycket Aijesús verkligen som jag uppfattar det kan man väl säga Aijesús när det hemska redan hänt också? /Åsa

      • Det är nog inte så stor skillnad, de likvakor jag varit på har alla kommit direkt från jobb eller med det de har på sig då likvakan börjar direkt. Jag tänkte mer på svart klänning för det känns som en ”little black dress” kan man alltid ha… Även om många spanjorer undrat genom åren om jag är i sorg då jag ofta går i helsvart (trendigt i Sverige), i Spanien har ju de flesta mer brunt, mörkblått.

        Begravningarna har de flesta haft svart i Spanien medan i Sverige har många bett om att undvika det. Har varit på flera där det betts om sommarfärger/ljusa färger.

        • Jo, det förvånar fortfarande mig hur fort det går i Spanien från dödstillfället till begravning. När min svärmor dog runt 23- tiden skulle hon begravas nästa dag så jag köpte en svindyr biljett runt 01 på natten och flög ner till Spanien med första morgonflyget via Madrid och var på begravning på em. Galen snabb chock liksom.

          • Ja det var väldigt snabba ryck, Backstage, och min fröken sa att likvakan var lika mycket för avsked som för att man skulle vara säker på att den döde verkligen var död. I alla fall förr i tiden. /Åsa

        • Ja, visst är det många som klär sig i mörkblått och brunt i Spanien och här med, Backstage. Och visst skulle det kännas rätt att vara svartlädd, men kanske inte för uppklädd då utan bara diskret svart. /Åsa

  4. Jag tror man inte riktigt har upplevt ett annat land förrän man har varit på både dop, bröllop och begravning. Tyvärr har jag varit på lika många bröllop som begravningar… Båda mina (ex) svärföräldrars (och några andra). I Spanien har man också velatorio och ofta med öppen kista. Det var nästan en chock för mig. Minns det väldigt tydligt trots 15 år sen. Att vaka i 24 h. Alla som kommer. Begravning. Minns att det enda jag repeterade i huvudet var ”av jord är du kommen, jord ska du åter bli” trots att jag inte ens är religiös. Det blev för mycket av den katolska traditionen/religionen för mig…

    Skaffa dig en svart klänning + sjal över axlarna (om du inte har en) och våga gå dit nästa gång, jag tror det är sättet att inte längre vara ”utlänning”…

  5. Herregud så sorgligt Åsa 🙁 Jag minns när den första jag kände hade gått bort, det var väldigt overkligt. Nu 20 år senare har det hänt flera gånger och det känns faktiskt inte mindre overkligt för det, speciellt inte när de flesta av de jag känt som gått bot varit unga personer som gått bort i olyckor eller cancer.

    När en av min mans vänner gick bort för några år sen lyssnade jag på en Peter Jöback-låt med raden ”Vad som än händer, vad som än sker, vill floden fram.” Så klyschigt men så sant, det kan hända vad skit som helst men livet och tiden rullar på ända. Det betyder ju inte att floden inte kan bli förorenad eller att bråte ramlar i den och skapar problem men framåt vill den alltid ändå.

    • Ja. Sorgligt, Linnea. Och livet går vidare, det gör ju det. Även för de som drabbades hårdast av förlusten, men det blir ju aldrig som innan. /Åsa

    • Ja, det stormar ibland, Steve. Det var en riktig känslostorm i byn förra helgen, det är sant. Som kändes av ända till Sverige genom min blogg. Jag behövde skriva av mig. /Åsa

  6. Jisses! Får verkligen hoppas att denna helgen inte blir fullt så händelserik och känslomässig. Ibland är ordet lagom precis det man behöver 🙂

    • Ja en riktigt tråkig helg vore skönt nu. Jag ska i och för sig på äventyrscamp med föräldraföreningen, men veckan har i alla fall varit lugn. /Åsa

      • Man kan tro att jag gillar dramatik och är en dramatisk känslosam person att döma av hur jag går på i vissa inläg, men jag trivs bäst när det inte händer något alls och allt bara lunkar på. Skakad – inte störd../Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *