Ett år med Bortugal

Bloggen Bortugal fyller ett år just idag! Jag hade i och för sig pysslat med den lite i förväg, men det var idag för precis ett år sedan som den i och med att jag med ett lite darrande finger klickade på publiceraknappen föddes ut i cyberrymden, där den nu irrar omkring till allmänt beskådande. Hela etthundrasextio inlägg har det hunnit bli sedan dess!

Augusti för ett år sedan

Augusti för ett år sedan

September på Guincho

September på Guincho

Oktober

Oktober, Guincho

 

Historien om Bortugal är ju mycket äldre än ett år, förstås. Faktiskt började den långt innan de två åren och en månad och fem dagarna som hunnit gå sedan vi flyttade hit, och mycket längre tillbaka än den där dagen i januari 2013 då det inträffade som gjorde att vi tog steget, den dagen förälskade oss handlöst i precis det här huset på precis den här platsen och kände att det var hemma.

Historien om Bortugal börjar ju med längtan Bortugal, och den längtan har funnits så länge jag kan minnas. Den där längtan bort, längtan efter att få se något annat, vara någon annanstans, bryta upp och resa vidare mot nya äventyr, den har vi haft så länge vi kan minnas, men nu finns den ju inte längre. Längtan bort är borta. Nu vill vi stanna kvar. Däremot längtar vi efter att få fortsätta att lära känna och upptäcka vår nya terra, jord, hembygd, att få fortsätta att leva just här. Det längtar vi möjligen efter. Nu är längtan bortugal längtan efter framtiden, just här. Fast nuet skulle räcka, om man kunde hålla det kvar!

Det har under det här året blivit en vana att försöka sätta ord och bild på upplevelser och tankar under det här året, en vana jag tror är nyttig och som jag upptäckt att jag tycker om. Det tar kanske en del tid av annat, särskilt av städningen, av någon konstig anledning, och ibland undrar jag hur andra bloggare som inte har lika mycket tid som jag hinner med att skriva! All tid jag har som jag inte alls vill få att gå, utan helst vill hålla kvar, stanna, så jag hinner ta in allt och minnas det. På något sätt har bloggandet faktiskt hjälpt mig att ta in allt och minnas det, så att allt vi upplever här inte bara rullar iväg osorterat och sedan blir ett suddigt förflutet som jag knappt minns. Hur var det nu…?

November på strandpromenaden

November på strandpromenaden

Loppan firar jul

Loppan firar jul

Januari, Azarujinha

Januari, Azarujinha

Karnavalen i februari

Karnavalen i februari

 

Mars, Carcavelos

Mars, Carcavelos

 

Just när jag skriver tänker jag inte på vem som ska läsa det jag skriver, men om ingen läste det jag skrev skulle det knappast vara roligt att hålla på! Det är spännande att tänka på att det finns folk i Trelleborg eller Toronto som läser det jag skriver. Det finns ju siffror på hur många som tar sig tid att läsa om Bortugal, men siffror har ju aldrig gjort någon glad och jag tror inte de är så pålitliga heller. Det dyker upp så mycket konstigt från St.Petersburg och Kina i statistiken, men oavsett det ser det faktiskt onekligen ut som om det blir fler och fler som hittar hit. Kul om det verkligen stämmer!

Gladast blir jag när någon tar sig tid att skriva en kommentar eller skicka ett mail, och det är det ganska många som gjort. Jag har fått en hel del mail från andra svenskar som drömmer om eller är i färd att liksom vi överge det sjunkande skeppet Svea/vårt kära fosterland och flytta till just Portugal och som berättar sin historia för mig, och ställer alla möjliga frågor. En del är i drömstadiet, en del är i planeringsstadiet och en del håller nog på att komma tillrätta i sitt nya liv här i Portugal för fullt. Jag fick för mig att jag såg en av dem på marknaden för ekogrönsaker för några veckor sedan.

 

April

Atlanten i April

Maj, Carcavelos (Knarkavelos;)

Maj, Carcavelos (Knarkavelos;)

Jag har lärt känna nya människor tack vare bloggen, några till och med live, som Freedomtravels Peter och Helena, som vi firade nyår med.  Jag sprang The Color Run med en bloggläsare, en som faktiskt hade vägarna förbi här igen förra veckan och blev kvar i vårt gästrum över natten efter en sväng till byfesten (mer om den snart), fast det törs jag knappt skriva för då kanske det dyker upp en hel drös med bloggläsare här! Vänta i så fall tills vi tröttnar på våra lata lediga dagar och öppnar B&B!

Andra bloggläsare har skickat böcker och bjudit mig att komma och hälsa på om jag har vägarna förbi där de bor, till exempel om jag ska pilgrimsvandra. Sådant värmer! Jag fick också massor av tips och tröst här på bloggen när jag beklagade mig över mina hudbesvär, och bloggläsare har till och med varit förbi och haft med sig (väldigt bra! ) hudvårdsprodukter till mitt eksem! På tal om sponsorer blev jag kontaktad av en portugisisk mäklare som undrade om vi kunde inleda ett samarbete, då han behövde hjälp att hitta svenska köpare till sina portugisiska hus, fast det blir det nog inget av med det. Eller vill någon köpa hus av mej och Nuno?

På bloggens ettårsdag idag vill jag i alla fall passa på tacka alla som tar sig tid att läsa det jag skriver, inte bara men särskilt de som hör av sig på något vis för det blir jag alltid jätteglad över. Jag vill också tacka evensson.it för all tid och tålamod som hen lagt ned på att hjälpa mig med att starta och lära mig sköta bloggen under det här året. Tack Sverker för all korvekturläsningen också!

Guincho, Juni

Guincho, Juni

juli 2015 111

Dimma längs kusten, Juli

 

Historien om Bortugal fortsätter, och faktiskt verkar det som om bloggen Bortugal gör det också, i alla fall  så länge som det finns mer att berätta och lust att berätta och folk som vill läsa, om sådant jag tänker och grubblar på och oroar mig för, om saker som inträffar eller poppar upp i nyhetsflödet här och väcker tankar, om upptäcktsresan i det portugisiska språket,om nya minnen som skapas på vackra och spännande platser som vi fortsätter att hitta nya av fast vi inte rör oss mer än några mil åt något håll. Minnen som jag vill hålla kvar lite till genom fånga dem i ord och bild. Häng med om ni vill!

Nästa inlägg blir nog från byfesten!

Comments
  1. Pingback: Bortugal | Bortugal fyller tre år!

  2. Grattis i efterskott! Fortfarande lika roligt, intressant och fascinerande att läsa 😀 Ni upplever så många härliga moments. Ska se till att börja läsa mer regelbundet nu igen, har inte haft så mycket ro i kroppen hehe. Kram

  3. Vi också önska Grattis på 1-årsdagen 🙂 . Och tack för att du delar med dig av dina upplevelser , tankar och inte minst underbara bilder. Känner igen mig i mycket fast jag ( ialllfall ännu ) bara är ”deltidsportugis”. Vårt nya liv är en ständig längtan och nedräkning av veckor tills vi får komma tillbaka till Portugal efter hemkomst. Vi längtar bort men bara till Bortugal 🙂 . Tänker också att reslusten nog återvänder att se andra platser igen men den känslan har inte kommit ännu. Ser nu fram emot ett nytt bloggår med trevlig och inspirerande läsning

    • Tack Inger, och tack för mail och kommentarer och engagemang! Visst är det nog så att vi vill vidga våra vyer igen om ett par år eller så, men som det är nu tänker jag att jag mest skulle längta hem. Jag är nästan rädd att allt det här ska försvinna om jag reser ifrån det tror jag, men som du säger så går det nog över. Det är nog mycket för att vi har så mycket kvar att upptäcka kvar här, men även för att det är en skön plats som har det mesta på nära håll. Vi kommer nog att vilja resa om ett tag, kanske kommer vi att vilja göra en resa till någonstans där vi kan surfa och snorkla i varmare vatten än Atlanten, eller till bättre skidåkning än Serra de Estrela kan erbjuda, i framtiden, men det är skönt att som omväxling inte längta bort! Jag brukar lägga mycket energi på det annars. Härligt att ni har ett Portugal att längta till fast ni inte är där jämt!

  4. Alltid roligt att läsa din välskriva och
    intressanta blogg. Ovanligt att höra
    en människa, som är absolut njöd med
    sin tillvaro. Inte många som hittar ett
    ”hem”. Och inte många, som har möjlighet
    att förverkliga sina drömmar heller, tyvärr.

    Själv har jag haft lätt att ”slå rot” där jag
    planterats; fr Massachussetts till San Francisco (där jag mötte HONOM), Nevada, Alaska, Indonesia, och nu en förort till Washington. Volontärjobb har gjort det lätt att få nya vänner på nya platser. Känner mej nu tillfredsställd och, som 87-åring, glad att hålla mej hemma.

    Min sista långresa, till Saigon där min son bor, sa mej, att nu blir det inga fler trans-
    Pacific flygresor.

    Gjorde min sista Sverige-resa för 2 år sen.
    Träffade de få släktingar jag har kvar och några realskolekamrater. Kände att jag
    tog farväl. No regrets – Många goda minnen!

    • Hej Ruth! Nog låter det som om du varit på en hel del intressanta ställen och levt ett rikt liv! Härligt! Jag har också trivts på många platser i olika länder, men jag har alltid vetat att jag skulle vidare, tills nu. No regrets – Många goda minnen! låter fantastiskt tycker jag, även om jag inte kan låta bli att tycka att det låter sorgligt det där med sista Sverige-resan, och att ta farväl. Men att känna att man tagit väl vara på det (enda?)liv man har fått är verkligen något att sträva efter när det nu är så som det är med livet, att det inte är evigt! /Åsa

      • Så länge tänker jag nog inte blogga, A-mamman! Fast man vet ju aldrig, jag kanske inte kan sluta? 🙂 / Å-mamman

  5. Grattis på bloggfödelsedagen!!! ??? Det var sååå roligt att träffas och fura Nyår hos er! En riktig höjdpunkt på resan som vi mints och pratat om många gånger. När det gäller bloggandet så känns det helt nödvändigt för min del, inte minst nu när vi reser så mycket. Utan bloggen, där jag organiserar och sätter ord på, skulle allt flyta ihop till en enda röra 😉 Hur är det nu förresten, trir du att ni kommer vilja resa igen, med ert nya hem som utgångspunkt, eller är det att stadga sig på den nya platsen som lockar även inför framtiden?

    • Hej Helena! Vi tyckte också att det var trevligt att ha er här och ni är välkomna tillbaks! Ja med alla era resor måste det bli svårt att hålla isär alla minnen från olika platsr. Spännande för oss att följa också! Albanien verkar väldigt spännande ju! Jag undrar också om reslusten kommer tillbaka, jag är så van att hand den att det känns konstigt utan. Jag funderar ibland på vart jag skulle vilja om jag skulle resa någonstans, men jag har ingen längtan till någon särskild annanstans just nu som sagt, och inte till någon annanstans i allmänhet heller. Om några år kanske det börjar pirra i resbenet igen…det är ju spännande att resa, och lärorikt! Vi vill ju gärna att barnen ska se något mer än också! kram/ Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *