En glad åttaåring (Lucka 4)

Har ni också fördomar om att sydeuropeiska barn är som uppklädda små dockor? Inte alls som våra svenska barn som lekt i vattenpölar och lera sedan de var så små så de knappt kunde gå? Det ligger nog något i de fördomarna. De galonbyxor och skaljackor som finns på den svenska modebutiken finns inte i samma butiks sortiment här i Portugal. Av en anledning. Det är mer koftor, finklänningar och rosetter än unisex och lekvänligt. Inte så praktiskt. Det kan man fundera en del över.

De ser ju ändå inte så annorlunda ut.

De ser ju ändå inte så annorlunda ut. Men de har inga allvädersstövlar.

 

Jag hade fördomar om mina egna barn också. Jag tänkte inför flytten hit att Frida kan nog smälta in. Henne kan man nog pressa in i koftor och rosetter och lackskor. Hon kan sitta i skolbänken och pränta skrivstil och äta kakor till mellis som de säkert gör där, tänkte jag. Inte för att jag vill pressa in henne i något, men att det skulle passa henne rätt bra trodde  jag nog. Jag vill att mina barn ska få vara som de är och som de vill, och tänkte att Frida nog skulle gilla sitt nya liv i Portugal och få vara den hon är och vill vara här. Passa in.

Vi var mer bekymrade för Jonna, däremot. Hon var liksom så ursvensk, kändes det som. Hon skulle stortrivas på ett ur- och skurdagis, vilket det garanterat inte skulle finnas här, och hon är den av oss som gillar svensk husmanskost mest och är petig med allt främmande på tallriken. Inte kan man bli blondare än hon heller. Jag medger att jag var oroligare över hur det skulle gå för Jonna bland portugisiska barn än för Frida. Hon var också den som var mest skeptisk inför flytten.

Hon är skeptisk ibland nu med men för det mesta glad och nöjd.

 

krabbor m m okt 2015 068

Visst ringde de hem och var förskräckta över att hon sprungit ut i regnet och att hon lekte i vattenpölar.  Visst vägrade hon ha på sig rocken i förskoleklassen. Visst lärde de sig ganska snabbt att hon inte gillar kindpussar. Men bortsett från det har det gått oväntat smidigt. Hon gillade ändå aldrig överdragskläderna.

I mitten av november fyllde hon åtta år och firades både på skolan och hemma. Nu har hon fyllt tre av sina åtta år här och stortrivs med sig själv och sitt liv.  Man ska nog inte ha så mycket onödiga fördomar och inte oroa sig så mycket. Barn är barn överallt och inte så himla olika. Inte mina egna heller.

Att hon ville ta hål i öronen till åttaårsdagen kanske har att göra med att kompisarna har hål i öronen allihopa. Syrran ville ha, och fick, redan i Sverige.

 

slutet november 2015 iphone 018

Kalas hemma!

 

november 2015 kalas och dans 008

Kompisar som sov över efter kalaset

 

Firande på skolan

Firande på skolan

 

JONNAS 8 006Födelsedagssången

Comments
  1. Det där med dockklädda barn som inte får smutsa ner sig, det är ju samma i Spanien. Blir spännande att se hur min unge blir! Jag ska försöka få henne riktigt svensk, uppmuntra allt hopp i vattenpölar och sandlek, men allt hänger ju inte på mig…
    Men visst är folk framme, ständigt, när D plockar löv och stenar från marken. Caca! Caca! säger de och vill ta ifrån henne de små sakerna.

    • Jag känner igen de där med att folk sägar till också. Ännu ett intressant fenomen. Att säga till andras barn är ju lite tabu i Sverige. /Åsa

  2. Hej! Upptäckte din blogg idag via gruppen Utlandssvenskar på Fb. Var 3 månader i Portugal 2013 efter 1,5 år i Spanien och blev glatt överraskad och helfrälst på landet. Skulle gärna flytta dit för gott. Du skriver bra, kände igen allt idag om barnkläder. Jobbar för tillfället i en norsk Montessori-barnehage och sliter just nu med overallerna och vantarna som ska på och av flera gånger om dagen. Kommer att följa din blogg i fortsättningen.

    • Välkommen till Bortugal Elisabeth och lycka till med Portugalplaner och overaller och vantar! Tapperhetsmedalj! 🙂 /Åsa

  3. Jag började med att tycka synd om ungarna här för att det inte är lika mycket praktiskt och mentalt utrymme för utelek (allmänna lekplatser är till exempel väldigt ovanliga). Sedan gick jag en augustidag på köpstråket i en svensk storstad och såg de fodrade overallerna som just hängts fram och tänkte på hur hemskt obekvämt klumpiga jag upplevde sådana kläder som när jag var liten. Och så visste jag inte längre vem det var mest synd om.

    Det där med klumpiga kläder, alltså? Jag minns det så tydligt. Fodrat och galon är ju lika tjockt oavsett om det är för en två-åring eller en vuxen skogsarbetare. Så relativt sett blir det så mycket klumpigare för den lilla ungen.

    Eftersom jag har lärt mig att leva med båda sorternas väder tycker jag numera att folk är ynkliga om väder. Svenskar som gnäller när det är över 25 grader samtidigt som de inte bryr sig om att anpassa sina aktiviteter efter temperaturen, och portugiser som gnäller när det är under 10 grader utomhus.

    Men så som det regnar här regnar det aldrig i Sverige. Finns det verkligen så bra regnkläder att det aldrig blir för mycket regnväder?

    • Hej Annannan! Det tror jag inte det finns faktiskt tillräckligt bra kläder, inte som är sköna att leka i i alla fall. Det där med alla praktiska och nödvändiga kläder för utelek året om för svenska barn i Sverige är ett kapitel för sig. Bara det där med vantarna är ju superjobbigt. Inte bara för barnen utan för föräldrarna, för att inte tala om dagispersonalen. De skulle ha tapperhetsmedaljer för alla vantar de sätter på och alla sura overaller de brottar på och av. Det är ju inte sol och värme jämt här heller och visst skulle de behöva bra regnkläder här med, men det har de ju inte. Jag får skriva ett eget inlägg om det där med ”Det finns inget dåligt väder…” Visst skiljer det en hel del i förhållandet både till väder och kläder! /Åsa

  4. Ja, tack igen! Oj, vad många fördomar jag har om precis det du beskriver…
    Alltså vattenkammade barn med finskor, kortbyxor, strumpor och skoluniform.

    Jag märker att jag nu söker trygghet… det kanske är enklast så.

    • Trygghet är bra, BackstageiMammalivet. Att mina barn känner sig trygga i den skola de går i är a och o för mig med. /Åsa

  5. Visst brukar barn anpassa sig väldigt bra, och väl är väl det! För övrigt fick jag en härlig flashback nu från åren vi spenderade i England. Det var de åren då våra döttrar införde galonisar och bävernylonoveraller i den engelska världen. På något vis tyckte deras mamma att det var mer praktiskt än lackskor, kappa och paraply på en 5- och en 7-åring…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *