Efter turistfasen

Det sägs att man går igenom olika faser när man har flyttat till ett nytt land. Det har jag funderat lite över bland annat med anledning av det i fredags var exakt fyra år sedan vi damp ned här i vårt nya liv, fulla av förhoppningar, förväntningar, nyfikenhet och upptäckarlust. Det är känslor som står sig än i dag men kanske inte riktigt med samma intensitet. Det har med tiden också gjorts plats för andra känslor som viss hemtamhet och vanlig hederlig och odramatisk trivsel. Det är en helt annan fas. Det har jag funderat lite över. Så passande då att texten vi läste på dagens lektion i svenska för utvandrare handlade om just dessa faser, så jag får lite kvasivetenskapliga termer att svänga mig med.

Den första fasen känner jag väl igen. Den kallas tydligen för turistfasen, och kan liknas vid en förälskelsefas. Den där allra första tiden tycker man att det nya landets alla egenheter är förtjusande och rosaskimrande. Titta, man får sardinpastej innan maten! Vad härligt med så mycket färska skaldjur! Så exotiskt att barnens dansuppträdande är mitt i natten! Man vill kindpussa alla gamla tanter i städrockar man ser och bada i havet varje dag.

Den andra fasen däremot är jag lite tveksam till om vi verkligen har gått igenom. Den kallas nämligen för chockfasen. Jag har bott i sju olika länder och aldrig känt av någon chock, men det kanske bara är namnet på fasen som är missvisande och överdrivet. Visst känner jag igen det där med att den första förälskelsen lägger sig efter en viss period, och att man då kan se med mer kritiska ögon på vissa företeelser i det nya landet.

Jag har bott på ställen (Göteborg och Baskien närmare bestämt) där förälskelsen lagt sig platt ganska tidigt, men här slår lågan fortfarande upp ibland efter fyra år, fast vi nu för länge sedan har upptäckt att den där sardinpastejen hamnar på restaurangnotan och kanske inte smakar så gott.

Att kalla det chock är som sagt definitivt överdrivet för vår del, men kanske kan jag efter fyra år här tillstå, om än motvilligt, att det finns en enstaka portugisisk företeelse som jag inte kan se genom rosa glasögon, som jag har svårt att vänja mig vid, rentav svårt att förstå och förlåta. Jag ska återkomma till exakt vad i ett annat inlägg. Däremot kan jag utan att blinka säga att vi aldrig längtar hem, vilket annars är vanligt i den här fasen.

Vi har på heder och samvete varken känt av hemlängtan eller längtan bort hittills, men jag kan väl erkänna att vi då och då känt av en mild släng av matlängtan. Inget allvarligt, men visst är jag inte fullt lika nyfiken på hur man tillagar bacalhau, och fisk och skaldjur i all ära men det skulle med fördel kunna varvas med korv stroganoff, tjockpannkaka eller rentav blodpudding med lingonsylt. Och pasteis de nata är ju gott, men kanelbullar kan man faktiskt inte leva utan.

Den tredje fasen kallas anpassningsfasen. Nu har man vant sig, lärt sig och är inte längre samma person som man var när man kom. Man har delvis förändrats av mötet med den nya kulturen. Är vi i den fasen efter fyra år i Portugal? Jag antar det, men jag tror inte att jag någonsin kommer att känna mig helt anpassad. Däremot känner jag mig hemma, och dessutom trivs jag utmärkt med att vara emellan kulturer. Jag tror det är mitt ultimata tillstånd. Det känns fortfarande spännande, jag är fortfarande nyfiken och jag älskar känslan av att jag lär mig något nytt varje dag om och av detta land som jag inte någonsin kan smälta in i helt och hållet men som jag har tagit till mitt hjärta och som är en del av mig. Dessutom har jag ett perfekt alibi för att jag inte är som alla andra.

I år inföll vårt emigrationsjubileum precis på självaste midsommarafton, men vi hade inte tid att fira vare sig midsommarafton eller fyraårsjubileum, utan var fullt upptagna med att grilla bifanas och kränga sangria och öl på skolgården i samband med barnens skolavslutning. Vi tyckte det kändes fullkomligt normalt men ändå exotiskt i all sin osvenskhet, och kindpussades gjorde vi också, fast det är bökigt.

 

Här höll vi i föräldraföreningen hov med sangria, öl, bifanas och bakverk. Som vanligt.

Mina bullar säljer bättre och bättte för varje år!

Sverker hjälper till med grillen..

 

Precis som vi ville att det skulle bli, tänkte jag där jag stod och provsmakade sangrian (för sjunde gången) och blev tårögd över fröknarnas tal och skrattade när Fridas klass dansade loss till Despacito på scenen.

Skratt och tårar

Och Portugals godaste sangria

 

Vi ville verkligen kunna känna oss delaktiga i livet här i Portugal och det har vi gått in för så gott vi kan, fast kanske på lite olika sätt. För min del har mycket handlat om att lära mig språket för att kunna delta i livet här, kunna vara någorlunda social och kunna stötta tjejerna med skolarbetet. Det betyder också mycket för mig att jag hittat ett jobb jag trivs så bra med.

För Sverkers del har processen nog framförallt handlat om att kunna glida ner till stranden och inte längre känna sig som en klumpig och vilsen blekfis, utan ha koll på vågor och vindar och kunna heja på stammisarna ute i vattnet, men han hänger med rätt bra på annat också. Han blev omnämnd i föräldraföreningens ordförandes tacktal i år igen, fast han inte ens är medlem. Inte heller denna gång förstod han dock varför allas ögon vändes mot honom. Hörförståelsen är inte helt hundra, men till hans försvar får man lov att säga att uttalet av Sverker var ganska bedrövligt också. Efter fyra år.

Hur barnen har förändrats av vår flytt får jag skriva mer om en annan gång. De verkar följa ett eget mönster. Ett varsitt. Överhuvudtaget är det nog rätt individuellt hur man hanterar en sådan här utmaning som det ändå är att byta land fast jag nog ser det mer som ett lärorikt äventyr. Här är vi nu i alla fall, fyra år in i processen, någonstans efter turistfasen. Smekmånaden är kanske över, men kärleken finns definitivt kvar.

Mer på temat integrering här

Comments
  1. Pingback: Bortugal | När allt hänger på en stämpel

  2. Grattis till att ni kommit förbi förälskelsefasen utan att passera chocken 🙂
    Och att ni trivs och känner er hemma så bra som ni gör.

  3. Vad synd att vi ska köra ner och inte flyga.. för visst hade jag kunnat trycka ner några falukorvar och blodkorvar i bagaget till er då 😁 För att mätta saknaden alltså. Ska hålla det i minnet till nästa gång vi flyger 👍🏻🤗

        • Ja jag har ju järnbrist också, och så upptäckte vi att vår yngsta har glömt var blodpudding är, och så kan vi ju inte ha det?! Eller det kan kan vi kanske? /Åsa

          • Finns ju blodkorv i Portugal också fast jag kan väl inte påstå att det smakar någonstans i närheten av svensk…
            Men du kanske ska satsa på en rejäl cozido à portuguesa istället med allsköns korvar, för järnbristens skull alltså. Min favorit som jag dock inte äter alldeles för ofta tyvärr.

          • Nja, jag är nog inte tillräckligt integrerad för att uppskatta cozido och morcela. Där någonstans innan dessa rätter går gränsen. Min mage är som sagt ganska svensk../Åsa

  4. Vi kom ju ett år efter er men vi är inte alls lika integrerade i samhället som ni, av olika orsaker. Svenska skolan är en, Solkusten en annan. Jag skyller inte i från mig, läggning är säkert en orsak det med.

    Men det är klart man inte integreras om man bara träffar svenskar. Tror ert val var smart, en liten by där valet är att lära sig språket eller stå bredvid och inte förstå något. Då hade kanske chockfasen kommit? En fas vi inte heller kanske direkt känner av eller visste fanns.

    Just precis exakt nu när jag skriver har sonen en privatlärare i spanska här hemma. Nu sjutton!

    • Det är bra! Språket är nyckeln! Jag tror också att vårt val var smart, men så har vi också mycket erfarenhet av att flytta utomlands och visste ganska exakt vad vi var ute efter, så när vi hittade det kände vi igen det. Det hade förstås kunnat bli misslyckat ändå, men vi tycker att det på det stora hela gått oförskämt bra. En kombination av ansträngning från vår sida och lokalbefolkningens trevlighet. /Åsa

  5. Själv har jag nu bott i Sverige i 49 år (=kommer från Prag).
    Jag kan av egen erfarenhet fylla på med en del till om faserna (=själv har jag älskat att vara svenskare än svensk i ett antal decennier, men det tjeckiska sipprar igenom i oväntade situationer, oftast när det passar att inte vara så svensk).
    Men jag vill bara tillägga: jag har arbetat med språkbedömning av invandrare – arbetslösa som har bott i Sverige i varierande antal år samt folk som precis hade avslutat SFI.
    Efter kort tid la jag märke till olika reaktioner av folk jag testade och sedan samtalade med för den sista delen av bedömningen (och det var egentligen inte meningen att ”testa” just det jag la märke till).
    Jag började fundera över vad det var som gjorde att folk som talade mycket sämre och hade mycket sämre resultat på de skriftliga delarna trots allt var mycket lättare att komma överens med, komma fram till något och förstå varandra än många av dem, som kunde mycket mer.
    Jag började ställa frågan ”hur länge har du bott..”. Att man hade sämre resultat på den skriftliga delen berodde huvudsakligen på att man kanske aldrig gått på någon kurs, kunde inte stava/förstod inte samband mellan hur orden stavades/uttalades mm. Men att vi kunde förstå varandra trots allt berodde mest på att man har lärt sig den ”kulturella delen” som man lär sig när man bor någonstans och ser sig omkring hur man gör. Jag lärde mig att gissa rätt så korrekt antal år personen har bott i Sverige – dessa faser du skriver om. Förvånansvärt bra stämde det även på folk som inte blivit ”utsatta” för den svenska kulturen lika mycket som folk som arbetade någonstans. Man suger åt sig, förändrar sig, lär sig även en del av kroppspråket utan att vara medveten om att man gör det. Jag hade gärna forskat mer i detta.

    • Ja det är verkligen intressant, Jitka. Ålder spelar ju också in. Mina barn som ju bott här lika länge som jag har fått ett tydligt portugisiskt kroppsspråk och tonfall och skulle kunna misstas för portugiser om de inte var så blonda men på mig skiner det svenska igenom hela tiden. /Åsa

      • Angående barn: Sista 20 år innan blev pensionär var jag lärare i SvA på högstadiet. Andra generation invandrare. Mest killar. Alla talade hyfsat svenska och utan brytning, de hade ju gått i den svenska skolan och förskolan. Men kollegorna ifrågasatte nyttan med lektionerna. Jag försökte förklara ”ordförråd, osv osv”. Kollegorna hade en del åsikter. En dag följde jag efter en grupp som precis hade lämnat min sal, och förstod: Så fort killarna kom utanför la de sig med en högljudd stark brytning och överdrivna gester (motsvarande sin språkgrupp). De flesta kunde knappt tala sitt eget modersmål (en annan diskussion). Jag tog upp det nästa gång de kom till min lektion. En mycket intressant diskussion följde. Slutsatsen var, att de ville ”höra till” och visa vem de var =sin egen identitet =landet deras föräldrar kom från, trots att de knappt talade språket. På deras gamla skola kände lärarna inte igen detta – de hade aldrig talat med brytning där. Jag ville veta mer och letade efter forskning – i pubertet behöver barnen höra till, och även om de så att säga protesterar så brukar det vara föräldrarna eller gänget. Nu är dessa killar vuxna för länge sedan, jag träffar på dem här och där och kramas och pratar. Nästan alltid hör jag att de talar med stark brytning med svenskarna och dåligt grammatiskt – men när de pratar med mig hörs det inte alls.

        • Jitka, hörde du Dogge Doggelitos sommarprat? Jag tänkte på precis det du skriver om när jag hörde honom (vilket jag gjorde innan jag läste ditt inlägg) och hans uttal. Ogrammatisk svenska pratar han inte, han är ju ordartist, men hans uttal är väldigt påtagligt inte det man skulle förvänta sig av en person som är uppvuxen med en svensktalande förälder i Sverige.

        • Sociolingvistik tror jag det heter, studier av liknande fenomen. Jag bryter i alla fall på riktigt, och inte för att inte markera något. /Åsa

          • Sociolingvistik är otroligt spännande, Karen Holmes har skrivit en väldigt bra introduktionsbok. Jag fascineras av vilka olika fel man gör beroende på vilket första språk man har, finländare byter kön på människor, nederländare kan inte skilja på golv och mark, jag kan bara om jag koncentrerar mig få rätt nummer på århundradena och amerikanare kan inte skilja there från their, på sitt eget språk, exempelvis.
            Jag jobbar hårt på min svenska accent. Jag vill nog faktiskt att mitt ursprung ska höras (som om jag hade ett val (ha-ha)

          • Ja det blir tydligt var de olika språkens ”svaghet” ligger i förhållande till andra språk. Jag vet ju vilka fel mina elever brukar göra, och vilka fel mina barn (!) har börjat göra på svenska på grund av att de utgår från portugisiskan. Att skilja på verkar/ser ut som och låter som blir svårt om man som i portugisiskan bara har ett ord ”parecer”, till exempel. /Åsa

  6. Jättebra skrivet! Efter 20 år här är jag också fortfarande förälskad. Numera åker jag till Sverige, när jag åker dit och ”hem” när jag åker hit.

  7. Åh så bra inlägg. Tack. De här faserna kände jag inte till 😉 Vi är nog i mellersta fasen nu då. Det här ska jag fundera mer på. Känns alltid lättare med lite vetenskap i ryggen 😉

    • Kul att du uppskattade inlägget Shetlandsfrun. Såg på din blogg att du fått påfyllning av sådant som hjälper mot matlängtan. Det kan du behöva om du är i chockfasen! /Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *