Disciplinära åtgärder

Jag skulle ju skriva om det där med att man tillämpar bestraffning som disciplinär åtgärd på mina barns skola, nu när jag skrutit färdigt om diplom och guldmedaljer, men det tar verkligen emot. Jag vet inte varför det tog emot så att skriva om, men det var väl det att det är ett känsligt tema, bestraffning, och svårt att göra en rolig anekdot av, eller sätta en knorr på. Å andra sidan kan det kan ju inte vara roligt jämt, inte ens i Bortugal!

Jag kommer ihåg att en bekant, en portugis som gått i skolan där våra barn går, berättade att när han var liten brukade han få en smäll om han var busig i skolan eller inte kunde läxan. Om han beklagade sig över det hemma blev reaktionen inte den önskade, utan istället typ ”Vad säger du? Kunde du inte läxan?!” och så fick han sej en hurring där med för säkerhet skull! Det skrattade vi åt, för det var så dråpligt, och berättades som en rolig historia. Han är yngre än jag, så det var inte så längesedan, men idag är det tack och lov annorlunda. Örfilar i nutid är ju mindre roliga!

Jag kollade lite på hur det låg till med lagstiftning kring aga i Portugal för säkerhets skull. I Sverige förbjöds all aga 1977. Här var det inte förrän 2007, men skolaga förbjöds 1977. Ganska många år senare, år 1999 förbjöds även grym och kränkande behandling av skolbarn. Det där med kränkande behandling är ju ett ganska vitt begrepp, speciellt i Sverige! De disciplinära åtgärder som används här skulle kanske anses kränkande i Sverige, men nu är vi ju inte i Sverige så det är tur att vi inte är lättkränkta. Tur framförallt att barnen inte är det!

Jonna blev inte alls kränkt den gången hon fick sitta inne en hel rast. Efter att ha fått gul prick tre dagar i rad för att hon varit lite för pratig, fick hon helt enkelt sitta inne hela rasten. En hel halvtimme, och det är den enda rasten de har innan lunch, mellan två nittiominuterslektioner. Får hon röd prick behövs det bara en så är det kört direkt. Ingen rast. Hon verkar acceptera systemet och tycka att det är okej. Hon anstränger sig för att undvika att få gula och – gud förbjude – någon röd prick. Om någon hade sagt till mig i förväg att det är så det funkar här hade jag nog varit ännu mer orolig för hur det skulle gå. Jag hade aldrig trott att det skulle funka med Jonna, att hon skulle acceptera något sådant, men jag hade nog underskattat hennes förmåga att anpassa sig till situationen. Härhemma kan hon däremot vara ganska lättkränkt.

Jonna är inte alls så lättkränkt som jag trodde. Här framför skämsbänken fast i ett gladare sammanhang!

Jonna är inte alls så lättkränkt som jag trodde. Här framför skämsbänken fast i ett gladare sammanhang!

Stackars Frida, kan jag berätta, fick sitta inne på rasten och skriva av en text för att hon inte tagit med sej glasspinnar som de skulle ha till pyssel. De ska göra julklappar till föräldrarna av dem. Det hade gått mej förbi totalt, det där med glasspinnarna, men ändå lät det lite bekant. Jag vet att jag hört det och tänkt att det var mycket lättare i fjol när vi skulle samla vinkorkar! Sedan måste jag ha glömt det.

Hon skriver snabbt, så hon fick springa ut på rast rätt snart, men de andra var det jobbigt för, sa hon. Säga vad man vill om frökens metoder, men det satte lite fart på oss i alla fall! Den kvällen fick vi ta en extra vända till affären och köpa flera paket pinnglass och försöka äta och och skrapa av tillräckligt många för att Frida skulle kunna få gå ut och leka på rasten kommande dag. Det var ju jag som skulle ha skickat med dem, men på något vis hade jag missat det. Jag kan tycka att det inte är helt genomtänkt att straffa Frida för min miss, men det hade ändå avsedd effekt. Frida sa ingenting speciellt om det hela, hon bara skrattade och sa att det var tur att hon skrev snabbt.

Frida skriver gärna och fort! Skrivstil ska det vara!

Frida skriver gärna och fort! Skrivstil ska det vara!

Däremot blev hon tydligen ledsen, min lilla Frida, som alltid försöker göra sitt bästa i skolan, när hon fick sitta på skämsbänken en hel rast för en enstaka miss, något hon inte ens gjort med flit. Hon hade råkat ha boken öppen när man inte fick, för att hon inte hört när fröken sa till om att stänga böckerna. Fröken Graça måste ha haft en jäkligt dålig dag, för bara för den skitsaken och fast Frida försökt förklara att hon inte hört att man måste stänga boken, tyckte Fröken Graça att Frida behövde ett straff. Senare på kvällen berättade Jonna att Frida suttit på bänken och gråtit den där rasten, och att en kille hade skrattat åt henne. Det kändes mindre kul. Orättvist. Kränkande kanske till och med!

Jag pratade med Frida om det här, om att det kan bli tokigt och orättvist ibland. Shit happens, orättvisor också. Livet är orättvist, lärare är också människor och så vidare, men hon verkade redan ha gått vidare till att tänka på något helt annat. Okej mamma, sa hon bara och skuttade iväg!

Glad för det mesta!

Glad för det mesta!

Det får duga. Jag tänker inte ringa till någon, maila till någon, kräva ett möte eller en förklaring. Min policy och grundföresättning är att inte lägga mig i någonting i onödan. Saker får vara annorlunda, jag får tycka det är konstigt, bara det inte känns som att barnen far illa. Jag hoppas de inte gör det och jag är ganska säker på att jag skulle märka om de gjorde det.

Jag kanske inte tycker alla metoder är jättegenomtänkta, men jag kommer utifrån och känner att lite ödmjukhet är på sin plats. Jag tänker inte komma här och säga att så här gör vi inte i mitt hemland, eftersom jag inte ens är övertygad om att vi alltid gör så himla rätt där heller.

Det är väldigt långt härifrån till den svenska skoldebatten, som jag följer lite på avstånd med skräckblandad förtjusning. Jag känner att det här inlägget blir lite UFO-aktigt i det sammanhanget, så jag undviker att göra några vidare jämförelser.

Kanske har jag blivit mindre svensk, eller så är det en yrkesskada från mina år som högstadielärare, men jag måste också få erkänna att jag tyckte det var lite komiskt att en av Fridas klasskamrater fick sitta på skämsbänken hela rasten (en halvtimme!) för att hon kallat skolvärdinnan för Velhota (gammal tant) och sedan vägrat be om ursäkt!

Här får man inte säga vad som helst!

Här får man inte säga vad som helst!

Comments
  1. Pingback: Bortugal | Ge mig sol, ge mig hav!

  2. Vad jag tänker är att det kanske finns andra föräldrar som skruvar på sig lite som du..Och tänk om ni då kunde få till en positiv förändring tillsammans. Utan att riva omkring en massa, och underminera hennes aktoritet. Men skolors fastgrodda kulturer kan nog vara svår att rubba.
    Kanske kan du forska lite på vilka seder andra grundskolor i landet har?
    Tjejerna larmar nog om det går snett regält..

  3. Herregud vad Frida skriver snyggt – kan inte hjälpa att jämföra lite med här hemma! Axel får stjärna i kanten när han använder små bokstäver (bara, och inte blandar hej vilt) och Frida skriver skrivstil 🙂
    Hälsa tjejerna!!

    • Ja det där med skrivstilen är ju rätt speciellt! De tränar det jättemycket! Bägge verkar gilla det som tur är! (:

  4. Det känns ju märkligt att det är samma straff för att ha haft en bok uppslagen av misstag och att kalla fröken något dumt?! Risken med straff är ju att barn blir ”manipulativa” och istället gör saker bakom ryggen på lärare/föräldrar för att de inte vill bli straffade, när de borde lära sig om empati och att vilja göra som fröken säger för att det känns bättre. Nä, jag är ju helt emot sånt här 🙂 Skönt att flickorna fattar att det inte är hela världen iallafall!

    • Ja det är skönt att de tar det så bra. Lite kvarsittning har nog ingen tagit skada av, tänker jag. Mina erfarenheter från Sverige är ju från högstadiet och det är ju rätt stor skillnad. Jag är rätt nyfiken på hur det funkar med disciplin på högstadiet här. Det vet jag ju inte så mycket om. Jag vet i alla fall att jag tycker att det fanns alldeles för mycket utrymme för tjafs på högstadiet i Sverige. För många som fått uppföra sig illa för länge. Inte så mycket respekt och empati om man säger. Men, hur det ser ut här i skolan i de besvärliga åldrarna vet jag som sagt inte än…

      • Nä tonåringar kan ju vara riktigt jäkliga! Vet att några i min klass på högstadiet terroriserade en av lärarna på olika sätt, men hon visade att hon blev ledsen vilket gjorde att de skämdes och slutade. Sen funkar det säkert inte på alla, men det är väl något sånt idealisten i mig hoppas på. Hade de blivit skickade till rektorn eller fått kvarsittning hade de bara tyckt att de var lite coola eller fått vatten på sin kvarn. Konsekvenser är bra, men inte straff som leder till att man på kort sikt får ungarna att göra som man vill. Typ; bränner du hela veckopengen på godis har du inga pengar till bio sen. För att förenkla. Tycker sånt här är så intressant, barns utveckling och pedagogik och varför man funkar som man gör 🙂

        • Ja det är verkligen intressant. Vad gäller tonåringar är det ju nästan hopplöst! Jag var själv rätt hopplös när jag tänker efter! Någon typ av konsekvens är ändå bättre än ingen konsekvens, tycker jag. / Åsa

    • Livet är hårt men orättvist! What doesn´t kill you makes you stronger! (; Näe, men allvarligt. Inte jättekul när ens barn blir utsatta för orättvisor eller blir straffade i onödan. Det tycker jag inte. Däremot tror jag inte heller på att man helt utan konsekvenser ska få bete sig hur som helst. Två extremer…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *