Coimbra i pannlampans sken

Nu har jag alltså sprungit det första Urban Trail-loppet, men vad ska jag skriva om det? Jag sprang, det var jobbigt, jag vann inte. Det kan ju inte vara speciellt intressant att läsa om? Att jag springer, hur fort, hur långt, hur jobbigt det är, och så vidare. Särskilt inte om man inte själv håller på med sådant och kanske inte annars heller? Man kanske undrar varför folk (som jag till exempel då) håller på och plågar sig på det viset? Det har ju liksom blivit lite av en trend. Var och varannan människa springer milen, maror och annat. Varför?

Det är svårt att förklara för en som int begrip, som Stenmark sa, men för min del handlar det om att känna sig stark. Jag känner mig stark när jag springer och när jag sprungit. Jag tycker om att känna mig stark. Det handlar också om någon sorts känsla av flow, både mentalt och fysiskt, att jag känner mig fri i kroppen och tanken när jag springer. Det är absolut inget jag alltid gillat, men i perioder. I perioder som jag mått bra. Mår jag bra springer jag, springer jag mår jag bra! Jag springer för att må bra och för att jag mår bra. Sedan vi flyttade hit har jag sprungit mycket! Klimatet och landskapet inbjuder till det och jag har tid och ork i en helt annan utsträckning än jag hade innan flytten. Etthundratrettio mil har det blivit hittills här i Bortugal !

Jag hade aldrig sprungit i Coimbra förut och aldrig i mörkret med pannlampa, så det skulle bli något helt nytt, något helt annat än att nöta sträckan mellan Cascais och Guincho som jag vanligtvis gör. Jag förstod ju att jag inte skulle kunna fotografera under själva loppet, men innan starten hade vi lite tid över och passade på att promenera omkring lite i Coimbras gator och gränder och se hur staden tog sig ut i gatlyktornas sken. Då passade jag på att ta lite bilder!

Coimbra mars 2015 111

Här sprang jag också..upp!

Coimbra mars 2015 116

Nästan lite kusligt på en del ställen..

Coimbra mars 2015 113Sverker och Jonna

Jag hade ju sett att Coimbra, liksom Lissabon, är byggt på kullar. Coimbra är ju lite som ett miniatyrlissabon på många sätt, mindre flod, mindre broar, mindre och färre kullar, men ändå. När vi började knata uppför trapporna och gränderna mot universitetet så smått brände det redan i låren och jag tänkte nog att det var skönt att loppet inte skulle vara så backigt. Jag vet att jag inte orkar med så mycket backar.

Jag hade i alla fall fått för mig att det var ett ganska platt lopp, men det var nog för att jag är så hopplös med siffror och för att diagram och kurvor kan vara vilseledande. Jag hade liksom mest fokuserat på att jag skulle få springa över två broar. Jag gillar att springa över broar! När jag nu hade lärt känna staden lite och försökte minnas hur kartan över loppet såg ut blev jag ju lite nervös…

Allteftersom klockan började närma sig tiden för startskottet såg man alltmer folk klädda i neongult och pannlampa börja dra sig mot det lilla torget vid stadshuset. Det var dags.

Mot starten!

Mot starten!

Musik och speakerröst i högtalarna som gick på om Urrrrrban Trrrrail de Coimbrrrra, Patrrimonio Mundial de Unesco (Ja, Coimbra är med på Unescos världsarvslista) , nedräkning och så bar det iväg!

11040697_10152921125183183_1977962918_n Coimbra mars 2015 125

Ser ni  mej? Jag är den i neongult med pannlampa!

Ser ni mej? Jag är den i neongult med pannlampa!

Ganska snart tjockade det ihop sig när alla skulle in i de trånga gränderna, men alla var vid gott humör och där det breddade sig hade vi bra fart. Vänta bara tills det börjar gå uppför, ropade någon..

Tvärstopp liksom!

Tvärstopp liksom!

Det var inte bara en gång vi skulle allra högst upp på någon av Coimbras kullar, utan fyra. Kändes det som i alla fall. Egentligen var det nog mer två och en halv vändor uppför kullarna. Känslan när man klarat av en uppförsbacke och äntligen är på väg ner, lyfter blicken lite och får se att de som ligger i täten är på väg uppför en ännu brantare backe….eller när vi sprang nedför stigar och trappsteg i en mörk park, där våra pannlampor var enda belysningen och plötsligt börjar möta pannlampor som är väg uppåt, i motsatt riktning, och inser att det betyder att när vi kommer längst ned i parken ska vi vända och springa uppför alltihopa igen…

En ganska lång frist från backarna när vi korsade floden, men becksvart på stigen som ledde till vänster när vi kom över. Jag hade hamnat i en egen liten enmansklunga, och tyckte det kändes lite kusligt i mörkret när jag hörde någon flåsa bakom mej, så jag tog i extra för att komma ikapp någon längre fram.

Coimbra mars 2015 120

Skönt att komma till andra bron och springa över mot staden igen. Mindre skönt att upptäcka att vi skulle uppför kullen igen! Jag fick ömsom låtsas att jag var jagad, ömsom låtsas att jag om jag bara sprang om tjejen därframme skulle jag nog bli första kvinna i mål för att orka!

Det blev jag ju inte alls, men väl nummer 27. Det får duga.

aödfj

Jag har aldrig i hela mitt liv sprungit så mycket uppförsbacke, och hade jag vetat att det skulle vara så brant och mycket uppför hade jag nog inte anmält mig, men ibland klarar man mer än man vet och tror.

And the winner is..

And the winner is..

Nästa Urban Trail går i juni i Leiria. Jag är inte lika nyfiken på Leiria som jag var på Coimbra tror jag, men däremot har jag anmält mig till Urban Trail Porto i oktober! Den verkar vara plattare också.

Sedan återstår Sintra och Lissabon, men dessa städer känner jag ju till rätt väl och vet att de är sjukt backiga. Det syns till och med på diagrammen nu när jag kanske förstår vad det är de föreställer. Dessutom är det ju roligare att springa ett sånt här lopp i en helt ny stad, där man aldrig varit förut. Som Coimbra. Och Porto.

Redan om tolv dagar är det i alla fall dags för halvmaraton i Lissabon igen! Ett platt men långt lopp!

Dagen efter loppet åkte vi ju inte direkt hem, så jag har mer att berätta om och mer bilder. Dessutom ska jag på skolutflykt idag!

Comments
  1. Hej, Ulla i Duoro här.

    Porto är min favoritstad! Jag älskar alla gamla byggnader, trevliga restauranger man hittat och så grannarnas föräldrar som adopterat oss och som mycket lämpligt bor mitt inne i Porto och lagar fantastisk mat.
    Jag brukar alltid säga att kvinnorna i Porto har så snygga ben pga all träning de får när de promenerar runt i stan… Du ska nog inte räkna med att de ska kunna lägga loppet utan mycket backar om det ska gå av stapeln inne i Porto!
    Hls/Ulla

    • Hej Ulla! Ja, jag är väldigt nyfiken på Porto, det verkar vara en väldigt speciell och vacker stad. Jag ska försöka kolla diagrammen över loppet noggrannare så jag vet vad jag har att vänta mig, men du har nog rätt i att det blir backigt där med…/Åsa

  2. Jag läser och läser, varje inlägg, även om jag aldrig kommenterat förut. Är jätteintresserad av vad du skriver om Caiscais/Guincho och hur ni upplever det att bo i området.

    Ibland påminner du mig om Torsten Ehrenmark i stilen och en bättre komplimang än så kan väl ingen få. Fast lite omvända roller där du är Hustrun som skriver om Hemmasnickaren.

    Apropå ett helt annat ämne du tacksamt nog skriver mycket om, skolor: Funderade ni någonsin på att sätta era barn i en internationell skola?

    • Nämen! Haha! Torsten Ehrenmark?! Då måste jag ju läsa något av honom! Det har jag antagligen gjort någon gång men det känns avlägset! Angående internationell skola så jovisst har vi övervägt det, speciellt om det här med dem portugisiska inte skulle funka, men vi är glada att det funkar – trots att det inte borde det kanske. Vi skulle inte vilja gå miste om det barnen nu har fått tack vare att de går i skolan här i byn. Språket, kompisar på hemmaplan, känsla av tillhörighet…sådant vi var rädda att vi tog i från dem genom flytten. Jag har ”klasskamrater” på min språkkurs som har barn på internationella skolor och deras barn kan inte portugisiska fast de är födda här, några av dem. Inte heller har det några portugisiska kamrater. Hade de vantrivts i skolan i byn hade vi fått överlägga igen, antingen svenska skolan (enklast) eller någon internationell, som ju då skulle ha den fördelen att de fick engelskan på köpet, vilket ju alltid är bra. Men de kan ju inte bo här och inte kunna portugisiska, om man tänker sig det här med att bo i Portugal som en permanent grej, som ju vi gör, så det var mycket det som avgjorde. Det är i och för sig också en kostnadsfråga. Till och med svenska skolan här har en avgift på ca 50000 per elev och läsår…

      • Hej Åsa!

        För vår del är det en superintressant blogg du skriver, jag följer den nitiskt. Jag har själv en negativ inställning till all form av springträning- som inte innefattar att man sitter på en häst som springer åt en- så det är ett bra betyg åt din bloggning att jag gärna läser t o m dina springinlägg : ) Du får det nästan att verka roligt att springa. Nästan.

        Tack för svar ang. skolor. Jo, fördelarna med att gå i en portugisisk skola verkar många, fr f a när det gäller att lära sig språket. Otroligt vad fort era barn har lärt sig tala (och läsa och skriva) portugisiska. Men som du skriver beror det på hur länge man tänkt stanna. Och ekonomi. Mycket att fundera på.

        Har egentligen massor av frågor men har i a f äntligen ”skrivit” till dig vilket jag tänkt göra länge.

        • Hej Ann, jag blir väldigt glad över respons på det jag skriver om, (livstecken!) så fortsätt kommentera! Angående löpningen så ska jag väl inte skriva så jättemycket mer om den utom då den tar mig till intressanta ställen, som till exempel Porto, även om jag tycker att varje löprunda är en upplevelse…

  3. Åh vad imponerad jag är av dig som fixar ett sånt lopp!! Grattis till en så bra placering dessutom.
    Älskar att läsa din blogg Åsa! En vacker dag när jag får tid och flow i fingrarna ska jag berätta lite om mig själv för dig så du får lite hum om en av alla de som njuter av dina texter.

    • Tack Åsa! Vad fint! Ofta får man ingen respons alls på inläggen och om jag inte hade besöksstatistiken skulle det vara lätt att tro att ingen läste det jag skriver….Kul när någon hör av sig! Tack! / Åsa

  4. Bra jobbat! Jag är verkligen inte förtjust i att springa, och det hänger nog ihop med att jag är så dålig på det (och alltså känner mig svag när jag försöker…). Men nu är vi ju igång med vårt träningspass! Såhär i början är vi mest mörbultade, men idag står yoga på schemat så det är kanske ok 😉

    • Nej att springa passar ju inte alla, Helena! Man får hitta det som passar en bäst, det som får en att må bra! (: / Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *