Campingliv i Serra da Estrela

Innan avresa hade jag kollat upp flera campingar i Serra da Estrela och någonstans under vägen dit bestämde jag mig för den som låg närmast skidområdet. Vi hade inga större krav på campingplatsen mer än att man skulle kunna ansluta till en elstolpe så vi slapp frysa på natten och så vore det ju trevligt om man kunde duscha varmt efter en dag i snön. Det kändes smart att prioritera läget mer än något annat. Förväntningarna var alltså lågt ställda när vi efter ett antal hårnålskurvor svängde av vägen och parkerade campingbilen vid vägbommen till campingen. Ändå var det dödstyst i baksätet och Sverker tittade misstroget på mig efter att först tyst ha tagit in det första intrycket av campingen.

 

Detta var alltså platsen vi åkt nästan trettio mil för att nå fram till. Platsen jag hade tänkt att vi skulle ha som basecamp under hela vår vistelse i Serra da Estrela. Om det är något i naturen jag inte gillar så är det granskog, och det första intrycket av campingen var just granskog. Där i granskogen hade man fällt ett par granar och byggt en reception av dem och ett par stugor. Skymtade vi också ett par husvagnar från sjuttiotalet i skuggan av granarna? Ja, det gjorde vi.

Dessutom var vi hungriga och solen skulle snart gå ned, så det var bara att kliva ur och knacka på. I receptionsstugan vid grinden fanns ingen, men i en intilliggande stuga satt ett antal personer och åt soppa. Det luktade kål i den skumma stugan och alla hade ytterkläderna på. Jag kan ha inbillat mig, men jag tyckte de plirade lite illvilligt mot mig. Senare på kvällen skulle jag berätta en spökhistoria inspirerad av detta ögonblick, men först skulle vi checka in och få något i magen. En av dem männen vid det skumt belysta bordet sköt ifrån sig sopptallriken och reste sig för att checka in oss. Det gjorde han i receptionen, som var ett utrymme fullt av gamla pärmar som luktade just gamla pärmar. Vem vet vilka hemligheter de rymde? Listor över personer som checkat in men aldrig checkat ut, som i Hotel California, fast i en granskog?

 

Jag betalade bara för en natt till att börja med, och när jag gjort det öppnades bommen och vi kunde rulla in på campingen. Bakom oss stängdes bommen sakta men slutgiltigt. ”Det ser ut som en korsning mellan John Bauers värld och ett sånt där tiggarläger”, sa Sverker medan vi kryssade mellan granar och gamla husvagnar fram till den plats som var anvisad oss. Det skrattade vi lite ansträngt åt. ”Titta, en pool!”, ropade barnen med oproportionerlig entusiasm och mycket riktigt, där fanns en pool som antagligen gjordes rent och användes på sommarhalvåret men inte nu av förståeliga skäl.

 

Från poolen hade man utsikt över en bergssluttning som förde tankarna till Mordor, mörk och dyster och ogästvänlig. Granar och förkolnade skelett av granar är kanske inte direkt vyn man vill ha från poolen på semestern.

Under tystnad och med viss irritation stekte vi köttbullar och potatis i campingbilen och åt det med lingonsylt och saltgurka och tillkämpat käcka kommentarer av typen ”Det här var väl mysigt ungar!”. När den goda maten lagt sig tillrätta i magen var det faktiskt ganska mysigt. Påskgodis och brädspel åkte fram och innan vi somnade hann vi berätta flera spökhistorier om en familj som checkade in på en camping som visade sig drivas av zombies.

 

Det här är semester, det!

Vi inspekterade också faciliteterna. Inget fel på dem ju!

 

Lite kusligt var det faktiskt att vi var de enda gästerna på campingen tyckte vi, men innan vi somnade parkerades en husvagn bredvid oss och en familj flyttade in i en stuga alldeles intill oss. Nu kändes det lite bättre. Vi var i alla fall inte de enda som skulle tillbringa natten på denna gudsförgätna plats. På natten låg jag ändå vaken länge i min sovsäck och funderade över om vi verkligen skulle stanna här i mer än en natt och var vi annars skulle ta vägen. Om det ens gick att ta sig över bergen till någon av de andra campingarna eller om vi skulle behöva åka tillbaka och runt bergen. Till slut somnade jag ändå och nästa morgon stod saken i en helt annan dager.

 

Morgondimma i dalen.

Frukostbestyr i solen

Titta vad glad jag ser ut! Knäpp, men glad och avslappnad!

Solen sken till och med över Mordor.

Om det kändes som att vi somnade på en kuslig plats kändes det som om vi vaknade på sjuttiotalet. Wifi fanns inget och 4G-nätet nådde tydligen inte hit så vi hade ingen kontakt med omvärlden. Vi var omgivna av antika husvagnar och på grusplanen lekte barn med en fotboll. Idyllen var fullkomlig. Kanske inte direkt bildskön, men ändå!

Det är detta som gör att vi väljer campingliv framför sköna sängar, fräscha badrum och hotellfrukost. Barnen kan kliva rakt ut i naturen från campingbil eller tält och hitta nya kamrater att leka med medan vi kokar kaffe utomhus. Under resten av vistelsen på campingen fick barnen flera nya lekkamrater varav en del faktiskt stod och väntade utanför dörren när vi vaknade, redo för lek och bus. Sverker och jag är inte riktigt lika sociala, men vi pratade en del med våra nya grannar, som sa att de brukade återvända hit varje år, minst en gång. Vi började faktiskt förstå varför.

 

Som på sjuttiotalet, här också bildkvalitetsmässigt som en gammal polaroidbild, men så mysigt med Sverker som står där och diskar bredvid en portugisisk pappa som förbereder grillen medan barnen leker.

 

Allt såg mycket bättre ut i dagsljus. Eller i alla fall lite

Det visade sig också att de som drev campingen inte alls var zombies utan livs levande hjältar. När jag fick höra om branden skämdes jag för min zombiehistoria. Vi minns väl alla de stora bränderna som rasade i Portugal i oktober 2017, men vi var ju inte där. Vi minns bara vad vi såg och hörde på nyheterna, men hur det var kunde vi bara försöka föreställa oss, antagligen utan att ens komma i närheten av hur det kändes i verkligheten.

Här hade vi människor som mindes på riktigt och aldrig skulle glömma. I sjuttiotvå timmar hade branden rasat kring campingen och över stora delas av Serra da Estrela. Campingen vi bodde på hade under dessa dagar fungerat som centrum för räddningsinsatserna då den förfogade över en mycket generös källa. Jag minns inte den exakta siffran, men det handlade om miljontals liter som brandkåren hämtat från campingens källa, som alltså inte bara räddat campingen utan också varit till stor hjälp för räddnings- och släckningsarbetet i hela området. Både under resan till Serra da Estrela och under de dagar vi tillbringade där såg vi mer av den förödelse som branden orsakat. Jag ska återkomma till det.

Återkomma ska vi också göra till campingen, i verkliga livet alltså. Det första intrycket må ha inspirerat till skräckhistorier och elaka kommentarer och kanske var det inte världens mest bildsköna plats, men den blev ett vackert minne. Barnen längtar tillbaka dit och en liten del av mig går fortfarande omkring där i uggisar och långkofta och tittar på granarnas siluett mot stjärnhimlen och tycker att campingliv är bra för själen.

 

Jo man kan längta tillbaka till det här!

Comments
  1. Så mysigt och roligt inlägg. Man skulle vilja förvandla sig till era barn och få vara med om upplevelsen.
    Vilka fina minnen de får tillsammans med er, långt ifrån ” all inclusive” och pooler med vattenland.
    Och njutningen ( som känns igen för oss som gamla campare ) att från en tveksam start med vissa ofta strapatser känna hur allt utvecklas på ett härligt positivt sätt. Med det också en större tillfredställelse för allt har inte varit självklart från början😊

  2. Alltid lika underbart att läsa dina blogginlägg! Framför allt är det ju skönt att läsa något som inte är ”drömmigt” och sådär polerat som det ofta är i resebloggvärlden 😉 Stå ensamma på lite öde campingar som ser skumma ut (särskilt när man kör in på dem i skymningen) finns det väl viss igenkänning på också för vår del. Det mesta brukar kännas bättre i dagsljus 🙂

  3. Din storytelling asså … BÄST! 🙂
    Vill du veta en hemlis? Vi köpte en husbil häromdan. Så nu går hjärnan på högvarv kring vad för äventyr vi ska ge oss iväg på härnäst. Kanske dyker vi upp i Cascais en dag? 😉

    • Tack Linnea! Vad kul! En egen husbil står på vår önskelista också men man kan ju inte få allt i världen. (De är faktiskt väldigt mycket dyrare här än i Sverige tro det eller ej. Någon skatt..) Det är verkligen ett perfekt sätt att upptäcka omgivningarna på utan att behöva planera alltför mycket. Den kommer ni att ha mycket kul med, vare sig ni åker till Cascaistrakterna eller ej. Grattis!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *