Att vara portugis – del 1

Jag har ju tagit portugiserna som folk till mitt hjärta, men det är inte lätt att säga vad det är som gör portugiser så portugisiska och så lätt att tycka om. Vad är det att vara portugis? Går det överhuvudtaget att sammanfatta? Jag tror inte det, men man kan ju alltid göra ett försök, med hjälp av olika media och idag med utgångspunkt från en diskussion vi hade på språkkursen om just detta med att vara portugis och vad det eventuellt skulle kunna betyda.

Häromdagen visade Fátima ett videoklipp från någon tidigare portugisisk nationaldag då reportrar frågade folk på gatan om vad det tyckte det var att vara portugis, blandat med lite yttranden från någon känd portugisisk filosof och toner av fado. Vi hade det som en slags hörövning och utgångspunkt för diskussion.

Här länkar jag till ett liknande klipp, inte det vi såg men snarlikt, för den som vill se. I det här 88 sekunder korta klippet hinner det bland annat pratas lite om portugisisk mat, olika bacalhaurätter, om missnöje med portugisiska politiker samt om saudades – portugisisk längtan, och om att vara lycklig, trots allt.

Men tillbaka till klippet vi såg på språkkursen (som inte finns på nätet). När jag kollar i mina anteckningar ser jag att jag skrivit ned ord som ”organisk kultur, känslan av litenhet”, vad nu det betyder. Detta var filosofens ord. Folk på gatan – portugiser – nämnde ord som simpáticos och cordiais (trevliga, hjärtliga), bonzinhos com toda a gente – snälla mot alla, nacional-porreirismo (skumt ord) som översätts som ”ett informellt utryck ofta använt för att uttrycka hur trevliga och vänliga portugiserna är, från adjektivet porreiro (toppen, jättebra).

Någon sa att portugiser gillar att  comer, beber och passear, (äta, dricka och göra utflykter). Det kanske är lite vad ett folk tycker om och bryr sig om som definierar dem, mer än hur de ”är”? Kanske är det lättaste sättet att definiera en kultur eller ett folks gemensamma nämnare, om man nu vill det, att titta på vad folk i detta land gillar, bryr sig om och vad som är viktigt för dem? I så fall skulle jag nog vilja lägga till familjen och fotboll för portugiser om jag får.

 

Korv och bakverk till exempel

 

minho april 2016 207

Slutligen så var där en liten sliten och krum tant med som utropade ”A alma lusa – sempre na penúria!” – och så ett underbart leende på det, trots de fula tänderna. A alma lusa är den portugisiska själen, enligt henne alltid i fattigdom och elände.

 

Penúria (fattigdom och elände) hindrar en ju inte att det är skönt att stå på balkongen i solen och titta ut över floden i Porto, och det är ju alltid fint med lite blommor.

 

Vi, det vill säga jag och de två spanjorerna på språkkursen, tyckte nog precis som portugiserna i klippet att portugiserna är sympatiska och vänliga, eller var det bara jag som tyckte det? Spanjorerna sa det inte rakt ut men jag tyckte mig ana att de tyckte att spanjorer var snäppet bättre och att portugiserna borde var mer som de. Vad de sa var att portugiserna skulle behöva lite bättre självkänsla och livsglädje, inte vara så tungsinta och pessimistiska.

 

Är de pessimistiska och tungsinta, eller är de kanske väldigt bra på att hantera det där penúria – fattigdom och elände?

 

Spanjorskan försökte ro fan i land men förvärrade det hela när hon lade till att om man däremot undantagsvis råkade på en portugis som var chulito (spanska för kaxig) så var det den kaxigaste människa man kunde träffa. Ett sådant kaxigt påstående kunde inte gå förbi obemärkt. ”Så du menar att en kaxig portugis är kaxigare än en kaxig …spanjor, till exempel?” frågade Fátima, med tonfallet någonstans mitt emellan ”Nu kanske jag missförstår dig…?” och ”Vad fan säger du?!” Hon hade inte missförstått. Spanjorskan satt där med armarna i kors och framskjuten haka (testar ni att göra så nu?) och sade Sim! (fast hon uttalade det som spanska Sí förstås). ”Det kan aldrig vara möjligt”, sade jag och fick ett litet leende i samförstånd av Fátima för den kommentaren.

Nej, ingen blev osams. Det fanns det inte tid för, och vi är ju civiliserade människor. Vi skrattade bort det hela och återgick till det nödvändiga nötandet av opersonliga uttryck som kräver konjunktiv i fututum om de följs av que och annars av personligt infinitiv, men innan det hann jag i fall också få sagt att jag (som svensk?) uppskattar att portugiser aldrig är påflugna. De är vänliga och sociala, har alltid tid prata och om de kan hjälpa en med något gör de det, men de tränger sig aldrig på. Jag tycker också man kan säga om portugiser att de vet att uppskatta och ta tillvara vad de har. Varandra till exempel. Det kanske är en klyscha men ändå med ett visst mått av sanning i.

 

Det finns alltid tid för en pratstund i Portugal verkar det som.

 

minho april 2016 288

 

Jag får väl tillägga att fröken Fátima ibland tycker att jag har en väl romantisk syn på Portugal och portugiser, men det tänker jag fortsätta att ha så länge jag kan.

I morgon är det Portugals nationaldag. Då ska jag testa hur portugisisk jag är med hjälp av ett blogginlägg som cirkulerat på portugisiska facebook på temat ”Att vara portugis”. Helt oseriöst förstås. Kanske för oseriöst och kanske också meningslöst, men ändå.

Kommentarer
  1. Ojoj, lite hett mellan spanjorerna och portugiserna där… 😉 Jag tänker dels att, är det verkligen så viktigt att definiera sin kultur? Och dels att ja… kanske. Så länge man inte gör det för att kunna utesluta andra… kanske.

    • Viktigt och viktigt, Freedom, jag tycker det är intressant och lite kul, fast ganska svårt. Man kanske inte behöver kunna definiera men kanske i alla fall veta vad man inte är. Det har jag lärt mig på individnivå och det går säkert att applicera på kulturer/länder också. Sedan kan man ju diskutera om länder är kulturer men hur det än är med det är det ju bra om det finns någon känsla av gemenskap och tillhörighet i ett land. Det är nog till och med viktigt. Fast inte så lätt alla gånger. Jag vet att det är lite känsligt men varför ska det behöva vara det egentligen? Det vore ju konstigt att förneka att kulturella skillnader finns. Vad trist det vore att resa om det vore lika överallt, men det är det ju inte, som tur är. /Åsa

  2. Perfekta beskrivningar om vilken skillnad det är mellan Portugal och Spanien. Medelhavet är en myt med smutsig sand där inget tidvatten någonsin sköljer igenom sanden eller nästan aldrig något regn gör samma jobb. Inte ens några vågor att tala om finns det. Spökstäder som sålts till drömmande engelsmän och nordbor som velat flytta till solen. Arroganta spanjorer som för det mesta inte tycker om något annan än sig själva (iallafall de över 30) och definitivt inte hundar. En vecka stod vi ut innan vi la den precis inköpta lägenheten till försäljning på Praia de Cura!

    • Jag föredrar ju också Portugal av många skäl, Claes, men det är många som föredrar att bada i Medelhavet framför Atlanten. Vi föredrar Atlantens vågor och vindar. Praia de Cura låter ju mer portugisiskt än spanskt, men det kanske är Costa Brava? /Åsa

  3. En egenskap som många portugiser har är att de är kassa på att passa tider, trots att de kör som galningar i trafiken.. En annan är att de är väldigt artiga och vältaliga, ffa märker jag det hos unga tjejer (18-30). Att jag noterat just detta är nog för att jag själv kände (känner) mig otillräcklig på den punkten, då jag varken har tillräckligt bra portugisiskakunskaper eller erfarenheter av att vara så artig. De är väldigt stolta över sin mat, ja! Själv gillar jag maten men min (svenske) man har gjort mig uppmärksam på att de knappt använder kryddor förutom vitlök och salt, och att uppläggningarna på restaurangerna har mycket övrigt att önska.. Jag tror att de är mer kulturella än svenskar överlag men det kanske bara beror på vilka man umgås med, inte nationalitet.. Jämför man spanjorer och portugiser så är portugisiska affärsbiträden myyycket trevligare än de nonchiga spanjorska ditosarna. Och slutligen, apropå att det är ett litet bortglömt land; jag minns i geografiboken i mellanstadiet (88-91). Portugal nämndes på ett par rader: de tillverkade kork, fiskade mycket och var fattiga.

    • Ja jag har märkt att punktlighet inte är så viktigt för alla, Gloria, och framförallt att saker har en tendens att dra ut på tiden. Skolvaslutningsfest igår – vi var där två för att fixa med föräldraföreningen och kom hem halv tolv..Det där med vältalighet och artighet – absolut! Till och med på engelska uttrycker de sig väl. Jag har hört flera säga att spanska affärsbiträden är nonchiga och portugisiska är trevligare. Håller nog med både dej och din man om maten. Den är god men väldigt enkel och inga krusiduller ens på restaurang. Kork och fiske och fattigdom var väl en typsikt underskattande sammanfattning. Lilla fina Portugal!

  4. Ett uttryck som jag har hört och kanske kan hålla med om är att portugiserna skulle vara ”sydeuropas nordbor”. Vad som avsågs var att portugiserna var ovanligt ordningssamma, icke-påflugna, strukturerade och balanserade jämfört med nidbilden av den vilt gestikulerande spanjoren, greken eller italienaren, med tillhörande ”det löser sig nog ändå”-tänk. Jag har besökt Lissabon en gång i jobbet, och det lagret var det prydligaste och renaste och mest genomtänkta jag nånsin sett, mycket bättre än motsvarande i Sverige. Jag har också varit på Madeira och Azorerna flera gånger, dock inte i övriga Portugal. Det som slog mig där var nån sorts tillbakadragenhet, att man stör inte i onödan, samtidigt som man är mycket vänlig. På sätt och vis lite likt det japanska sättet. Man förväntar sig att folk är kompetenta nog att klara sig själva och att be om hjälp vid problem. Till skillnad från t ex i Thailand, England eller Grekland, där man om man tar fram en karta i ett gathörn direkt får frågan om man behöver hjälp.

    • Ja visst är det så, att de är vänliga men inte påflugna, och jag håller med om att de inte passar in i nidbilden över sydeuropéer. Apropå det så har jag hört av flera som tågluffade i sin ungdom (kvinnor – då tjejer) att det var så jobbigt i Grekland, Italien och Spanien med alla visslingar och annan oönskad uppvakting, och så skönt det var att komma till Portugal där man slapp sådant. /Åsa

  5. Intressant. Vi bodde ju i Madrid 2.5 år, besökte Portugal bara en gång, men upplevde då att portugiserna var klart trevligare än spanjorer i allmänhet… Samma med spanjorer i Galicia, lite mer som portugiser, tyckte vi, besökte Galicia två gånger.

    Passear skulle jag översätta som promenera, typ. Men jag talar brasiliansk portugisiska.

    • Ja det där med passear, Eastcoastmum. Det betyder promenera men i Portugal kan man passear med bilen och andra färdmedel också, så då översatte jag det med att göra utflykt, fast jag inte var helt nöjd med det. /Åsa

  6. En sammanfattning av portugiser som växt fram hos mig är att ”man gillar läget”. Man tittar inte bakåt men sällan så långt framåt heller utan man bara finns. Håller allt portugisiskt högt, stolt över det man har men gör egentligen inte så stor affär av ngt. Livet i sig är tillräckligt.
    Som uppväxt på 70-talet främst, en av få med utländsk härkomst i klassen, tryckte jag mest ner det portugisiska till förmån för det svenska, för att passa in. Tappade mycket av mitt ursprung, som jag idag tagit tillbaka för att ge mina barn den stoltheten som jag tycker att de ska ha för både det svenska och det portugisiska.
    Men det kan vara svårt att vara portugis också. Ett land som lever lite osynligt. Utåt sett är det väl fotboll som folk känner till. Det är ett land som lever i skymundan av storebror Spanien och dessutom, ur turistsynpunkt, har kust mot svinkalla Atlanten istället för som Spanien, varma Medelhavet… Försöker dock få folk att välja Portugal för folkets skull, för den goda maten, för klimatet, ja för allt som jag förknippar med Portugal. Och kan väl säga att alla som jag känner som åkt till Portugal, strand eller stad kommer hem glada och överraskade över just folket, maten och övrigt.
    Sen det här med att ”gilla läget” kan vara precis det som utmärker mest och gör att folk trots kriser och lite pengar faktiskt inte är speciellt olyckliga utan lever sina liv rätt så harmoniskt ändå. Men vad vet jag, har ju egentligen aldrig levt där så….:)

    • Ja det ligger nog något i det där med att gilla läget, Lena. Och det du skriver om att det är svårt att vara portugis är precis det Miguel Estevez Cardoso skriver i krönikan. Att Portugal är en underskattad doldis är också sant. /Åsa

        • Tänkte faktiskt dela den på FB för mina svenskportugisiska vänner för att se om de håller med 🙂

          • Apropå gilla läget, Lena. Folk säger ofta ”Tem que ser” och rycker på axlarna. Till exempel om man kommenterar att det är för jäkligt att någon måste ha dubbla jobb eller jobba helger eller ha långa arbetsdagar så de knappt hinner träffa barnen. ”Tem que ser..” :/ Åsa

        • Ja den är nog insiktfull. Skarp och ömsint observatör av sitt land, som Annannan skrev! (Undrar om Fátima skulle gilla den) /Åsa

  7. ”Jag får väl tillägga att fröken Fátima ibland tycker att jag har en väl romantisk syn på Portugal och portugiser, men det tänker jag fortsätta att ha så länge jag kan.”

    Om fröken Fátima är som många portugiser jag känner så vågar jag påstå att hon har en väl negativ syn på Portugal och portugiser.

    Det är portugisernas sämsta sida, tycker jag, eller i alla fall den jag har svårast för. Också för att jag själv gärna är överdrivet kritisk mot mig och de mina, och skulle må bra av att inte behöva leva med samma inställning som nationalkaraktär.

    Men det kan jag ju inte lasta portugiserna för.

    • Fast hon är väldigt stolt över allt portugisiskt, Annannan, och väl medveten om den där tendensen du menar. Den finns nog, tendensen att tro att man inte är riktigt lika bra som de andra länderna/folken. Jag är nog lite kritisk också vad gäller Sverige. Om någon säger att Sverige är fantastiskt säger jag säkert att det är rätt mörkt och kallt eller något sådant. Jag tycker det verkar finnas mycket stolthet över traditoner, språket, kulturen , maten, landskapet bland portugiserna. Fátima brukar göra rätt bra reklam för Portugal och allt portugisiskt faktiskt, men hon kanske tycker jag överdriver ibland, som när jag sa att ALLA portugiser är trevliga. Jag har inte träffat speciellt många otrevliga i alla fall. Kanske en om året de tre år jag varit här. 😉 /Åsa

      • Jag har ju inte det men MEC är ett geni. Han är den skarpaste och samtidigt ömsintaste observatören av sitt hemland och sin omvärld. Och han sätter nog precis fingret på den ömma punkten när han säger att ”só nos custa sermos portugueses por não sermos os melhores do mundo”-

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *