Att leva i nuet – utan framförhållning

Att leva i nuet kan innebära flera olika saker tänker jag. Om man med att leva i nuet menar att man fattar sina beslut mest utifrån vad som känns bra och viktigt just då och inte tänker så mycket på ATP – poäng och pensionssparande så har jag nästan alltid varit jättebra på det. Jag har liksom inte haft något val tycker jag. Jag vill inte leva i väntan på något annat som kanske ska komma i framtiden. Man lever bara en gång, och ibland knappt det. Så tänkte jag när jag drog iväg och jobbade säsong i Alperna, när jag bestämde mig för att plugga spanska i Spanien och när jag följde med Sverker på en årslång resa i Asien och Australien. Så tänkte jag när jag flyttade till Portugal. Jag kände att jag inte hade något val. Jag kände det i hela kroppen.

Att leva i nuet kan också vara i det lite mindre nuet. I ögonblicket. Där är jag lite trögare än Sverker, som liksom inte har något annat än nuet eftersom han inte har någon klocka och inte heller någon inre kalender, där kommande aktiviteter noterats och tas hänsyn till. Ibland hör han en röst som pratar om vad som komma skall, men han lyssnar inte alltid och han gör inga egna noteringar. Den där rösten är väldigt lik min. Den är nämligen min.

Att leva i nuet kan, om man heter Sverker, innebära att man tar brädan under ena armen och går ned till stranden för att surfa klockan halv fem en eftermiddag i januari när det är helt uppenbart för en person (som jag till exempel) med klocka, väderapp, beachcam.pt och framförhållning att det kommer att bli mörkt innan man är hemma igen.

Att leva i nuet kan också innebära att man sätter igång att måla badrum och renovera lite dagen innan dotterns hela klass ska komma till oss på pyjamasparty. Jag hade ju kanske sagt att det vore bra om han städade övervåningen där de skulle sova så vi inte behövde göra allt i sista minuten. Jag hade kanske inte tänkt att han skulle hinna måla om också, men han fick tydligen lust att göra det helt plötsligt, så när jag kom hem från jobbet dagen före kalaset var det till en Sverker som höll på att måla om, och nystädat var det ingenstans.

Nu har jag lust att surfa, tänkte Sverker sedan och tog brädan och hunden och gick iväg. Själv hade jag inte en tanke på att surfa. I min värld var det snart dags att hämta barnen, solen höll på att gå ned och det var dessutom risk för dimma och regn. Jag höll jag på att baka bullar till Fridas kalas dagen därpå. Bullarna skulle helst gräddas innan det var dags att hämta från skolan och skjutsa direkt till en skolkamrats kalas. Precis när jag bakat ut tre plåtar bullar kom jag på att min framförhållning inte heller var något vidare. Jag skulle ju för sjutton inte bara hämta och skjutsa barn om en halvtimme. Jag hade ju två föräldramöten att gå på samtidigt också! Typ om en halvtimme! Hur kunde jag glömma en så viktig sak, eller två rättare sagt! Det var ju två gånger utvecklingssamtal, föräldramöte och betygsutdelning!

En snabb dusch och en lapp till Sverker om att han måste pensla och sockra och grädda bullarna om han överlevde mörkersurfen och hittade hem, och så iväg så jag stod vid skolgrinden när det ringde ut och kunde svepa med mig barnen och deras kamrater i bilen och skjutsa dem till kalaset.

 

Det syns att jag hade bråttom!

Och plötsligt men inte helt oväntat såg det ut så här!

 

Under tiden hade dimman rullat in från havet och lagt sig tjock som välling över byn, vilket var oroande med tanke på att Sverker satt en bit ut i Atlanten och väntade på vågor i dimman, och att han helst skulle hitta hem på de slingriga stigarna längs med kanten till Atlanten och upp till byn också, i mörker och dimma. Det var också oroande med tanke på bullarna som behövde gräddas snart om de inte skulle flyta ut och likna tjockpannkaka i ugnen.

Men nu var det viktigast att få ut barnens betyg och ge sken av att allt var under kontroll. Inget skulle ju bli bättre av att jag irrade runt i dimman och mörkret mellan byn och havet och ropade på Sverker, och bullarna fick jag helt enkelt offra. Jag menar, om Sverker inte kom hem och gräddade dem var bullarna mitt minsta bekymmer ändå.

Under tiden hade det blivit mörkt, och det var fortfarande dimmigt.

 

Fridas klass först, för hennes fröken brukar ha kortast möten. Hon hade inget särskilt att informera om sade hon, och de hon behövde prata med hade hon redan pratat med. Jag kollade igenom Fridas pärm och betygen, skrev under på närvarolistan, kindpussades med fröken och smet iväg till nästa föräldramöte. Där upprepades samma process, och sedan kunde jag åka hem. Jag har verkligen börjat uppskatta effektiviteten i föräldramötet slash utvecklingssamtalet här! Bra betyg hade bägge barnen fått också.

”Jag älskar skolan och det här läsåret!” hade Frida skrivit på sin mapp.

Jag hann också ta del av konstutställningen i trapphuset.

 

Men hur hade det gått för Sverker i dimman? (och med bullarna?)

 

Så fort jag kom in i hallen kände jag doften av bullbak (och målarfärg) och hörde Sverker vissla. Både bullarna och han såg ut att må bra och tydligen hade han varit helt solo ute på vågorna och tagit några av de bästa vågorna han tagit i sitt liv, så det var tur att jag inte hann hindra honom från den upplevelsen med min framförhållning och tänk om och men.

Jag tog över gräddningen och när Sverker hämtat barnen från kalaset målade han klart badrummet. Sedan städade sig huset nästan av sig självt lite lagom noga lagom till invasionen av barn nästa dag. Löser det sig lika bra med ATP-poängen och pensionssparandet blir jag väldigt nöjd.

Hur det gick med kalaset får ni kanske veta i nästa inlägg. Jag funderar på att skriva om vad som störde mig allra mest (det enda som störde mig egentligen) under de fyra timmar vi hade 25 barn här och under resterande 13 timmar som vi hade 15 tjejer här. Vi får se när det inlägget blir av. Vi tar en dag i taget här och gör lite vad vi känner för.

Comments
  1. Det låter härligt i teorin, men helt ärligt började det krypa av inre stress i mig när jag läste ditt inlägg. 🙂 Kontrollmänniska här med antar jag…

  2. Så där blir det ibland.

    Jag sitter just nu och gnetar på ett ursäktsbrev till studenterna som kom på fel plats på rätt tid och inte hade någon lärare och det var mitt fel. Det var jag som skulle ha undervisat dem och det var jag som sa att det var en annan lärare de skulle ha. Och det var för att någon annan ändrat i schemat från hur det varit vartenda år de senaste åtta åren och jag inte noterat detta. Ibland går jag lite för mycket på autopilot.

    • Ja det blir ju så ibland. Världen går inte under för det, men det kan kännas jobbigt att känna att man kanske inte har läget helt under kontroll. /Åsa

  3. Sverker – en aning Trumpig
    kanske? 🙂 Gör vad HAN
    vill göra utan att tänka på konse-
    kvenserna. Men än så länge har
    det ju gått bra, och du har adapterat
    dej, så allting är OK.

    -ville han inte gå till skolan?-

    • Vi hade glömt föräldramötet bägge två, Ruth, men sådant är mitt ansvar. Jag vet att jag får det att framstå så i vissa inlägg – att han saknar begrepp – och han har en sådan sida. Väldigt dåligt tidsbegrepp till exempel, men han gör väldigt mycket som väger upp det, så det är ingen fara. /Åsa

  4. Jag hade fått panik i den situationen. Blivit stressad och superarg. Men det låter som om du kan behålla lugnet eller iaf fattningen på något sätt. Hoppas det kommer med åldern, för mig… För jag vet inte… Känner mig lite onormalt hetlevrad ibland.

    • Det händer att jag blir förbannad också, men jag inser alltid i efterhand att det var onödigt och nu har jag insett det så ofta att jag kan bespara mig det där jobbiga. Att bli arg. Jag kan ju bli orolig om han är ute på havet och det hinner blir mörkt innan han kommer hem, men det är ju inte så mycket jag kan göra åt det. Jag brukar säga åt honom att vara försiktig och att jag blir orolig, men ibland uppstår sådana här situationer i alla fall. Jag brukar försök tänka att det går över. Han kommer ju alltid tillbaka. Hittills i alla fall../Åsa

  5. Tack för skratt till frukostkaffet 🙂 älskar dina inlägg. Jag känner igen mig; får jag för mig att jag behöver flytta till Shetland, ja, då måste jag det. (Även om INGEN förstår varför). Livet är faktiskt för kort. ATP..pension…*suck*….

  6. Jag skulle kunna skriva kilometerlång text om detta som du kallar för ATP poäng.
    Men varför fördärva ditt liv nu…..
    Du kommer dock att möta en dag då ordet pensionär börjar betyda något på allvar.
    Nåja, nu har du säkert goda chanser till att verka som språklärare utan att möta det där kniveggsvassa datumet som förändrar allt.
    Själv fick jag backning på det s.k hemvistintyget som svenska staten kräver av oss utvandrade svenskar. Texten i mitt intyg följde inte helt något luddigt reglemente, så tillbaks till ruta ett. Tur att man har nått att pyssla med!
    Försök att njuta av alla barn, bullar, målning och surf i dimman. Tystnad och stillhet är inte alltid av godo.

    • Trist med extra pappersarbete, Arne Klang! Bland det värsta jag vet faktiskt. Jag njuter vidare så länge och tror att allt ordnar sig. /Åsa

  7. Jag är nog innerst inne lite som Sverker men är hårt uppfostrad till att va så jäla duktig. Man skaffar sig nog koll på det mesta man behöver och framför allt VILL ha koll på (inbillar jag mig iaf). Grejen är ju att mycket av det man ska ha koll på är sånt som ANDRA tycker att man ska ha koll på. Känner mig ilurad från barndomen att man måste vara duktig på att göra saker andra tycker är viktiga men har nu genomskådat lögnen, ha ha! Visst måste man kunna anpassa sig lite och foga in sina kugghjul i andras ibland men generellt inte så mycket som jag blivit ilurad 🙂

    • Ja man får ju dela upp kollen lite, Lanclin! Jag vet inte om jag känner mig så ilurad att vara duktig, men att ställa upp när andra förväntar sig det, och ibland kanske de förväntar sig för mycket. /Åsa

  8. Någonstans känns det här inlägget så jädra skönt. Att bara… ta det som det kommer. Men å andra sidan känner jag hur kaoset kommer krypandes. Kanske inte mest för att saker och ting inte var ordnat utan att ni hade 25 ungar i huset på samma gång…

  9. Det är inte lätt att vara kontrollmänniska lika lite som det är att leva med en, tror jag.

    Egentligen brukar ju det mesta lösa sig i slutänden, har också blivit lite bättre å att inte oroa mig. Eller så lever jag i en bubbla. Vet inte riktigt vilket eller om det är någon skillnad.

    • Om jag verkligen vore en kontrollmänniska hade jag nog exploderat för längesedan i den här relationen tänker jag nu. Och någon måste ju kolla på klockan och tänka framåt ett par dagar ibland. Det är inte helt lätt att leva med en impulsstyrd människa utan tidsbegrepp heller…
      Fast jag har nog löst det där med min brist på kontroll över en del saker – husbygget och nu renovering och ”surfen framför allt”, det vill säga Sverkers ”grejer”, med att jag har haft kontroll över andra områden. Köket och barnens kalendrar. Där har jag styrt. Ända tills nu…/Åsa

    • Haha, ja det har inte ändrats så mycket på bra länge då alltså. Inte vad gäller skrivstilen i alla fall! Varför ändra ett vinnande koncept? 😉 /Åsa

  10. Jag förundras över hur alla i Portugal skriver likadan skrivstil haha! Både min tjejkusin, född 83, och min mamma, född 54, skriver exakt likadant som Frida! 🙂 Men jag vet ju att det finns övningsböcker, hade en när jag var liten.. men skriver ändå inte så! 😉

    • Ja det är väldigt noga med hur man skriver här Gloria! Stor skillnad från svenska skolan där man får skriva lite hur man vill, eller inte alls ;). Jonna skriver lika fast mindre! /Åsa

  11. Haha, jag skulle tycka det vore jätteroligt om du ville göra ett socialt experiment någon gång, där du lever en vecka på samma sätt som Sverker gör – bara för att se vad som händer ? Vi är väldigt lika på det planet iallafall, jag har ingen koll på pension eller sånt, vill njuta av nuet. Samtidigt är det jag som roddar vardagen med järnhand eftersom Pontus inte tycker det är intressant med kalendrar!

    • Ja det blir ju lätt så, Susanna. Fast nu måste jag säga att det skett en viss förändring i vår familj. Järnhanden är inte alls av järn, ibland knappt en hand, och saker funkar riktigt bra ändå. Det kanske inte verkar så i just detta inlägg, men så är det i alla fall rent generellt. Ska skriva om det med (så Sverker inte framstår som helt hopplös!) /Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *