Living on the edge

Nackdelen med glesare blogginlägg är att jag inte hinner berätta om allt som händer. Nu när jag bestämt mig för att skriva ett kan jag inte bestämma mig för var jag ska börja. Jag måste sålla bland en hel drös sommarminnen, skvaller, skolstartsbryderier och tankar kring förändringar som vi delvis befinner oss mitt i och delvis står inför, samt en mängd andra lite djupare funderingar kring vart allting är på väg. Det är inte helt lätt.

Till slut bestämmer jag mig för att lägga alla dessa potentiella inlägg på is så länge och helt enkelt stanna i nuet.  Jag är fortfarande uppfylld av intryck från dagen och vill inte riktigt lämna den sinnesstämningen. Nuet är så det räcker och blir över, det andra kan vi lägga åt sidan. Så får det bli. Vi dröjer oss därmed automatiskt kvar på temat ”aldrig tröttna på att upptäcka närmiljön” från förra inlägget. Vi kom förstås inte så långt idag heller, men många bilder blir det idag också.

Den här till exempel

Och den här

 

I morse när vi vaknade var luften annorlunda. Det var inte sådär varmt att det inte gick att äta frukost i solen utan att riskera att smälta bort. Inte heller var det sådär blåsigt som det kan vara. Annars har det växlat mellan mycket hett och mycket blåsigt i flera månader nu. I dag däremot var vinden stilla och himlen knallblå, men ändå var det svalt och nästan friskt i luften. Perfekt väder för en cykeltur! En cykeltur som börjar med nedförsbacke och sedan tar oss längs vindlande vägar i riktning mot havet.

 

På vägen passerar vi några mindre vinodlingar med både blå och gröna druvor. Blå som havet och gröna som kullarna som veckar sig lite som de vill längs kusten. ”Mamma, varför är inte Portugals flagga blå och grön med vita hus?”, undrar Jonna, och det kan man ju undra.

 

 

Vi passerar längs hisnande branter där vi bara måste stanna och titta ned, men ända fram törs vi inte gå, för man vet aldrig när kanten ger vika och rasar ned i havet.

En liten titt bara!

 

Som om det inte vore nog passerar vi också ett djupt hål som havet går in i via grottor.

Ser ni barnen bakom den lilla lilla biten säkerhetsstängsel på andra sidan av det annars helt öppna hålet?

 

Vi stannar där ett tag och begrundar hur djupt hålet är och hur stor risken är för att det finns fler grottor som marken kan rasa ned i. Sedan cyklar vi vidare.

När vi kommer ned till havet passar det bra med matsäck och en liten paus innan vi fortsätter turen.

 

När vi fortsätter är det till fots. Nu går vi genom buskage och skogsdungar och på smalare stigar som går en bit ifrån branten. Vi går ända tills vi kommer till ännu en strand.

 

  

 

”Varför skulle vi gå ända hit om vi ändå måste gå tillbaka?” frågar Jonna nu,  för det måste vi och varför är svårare att förklara än man tror. På tillbakavägen väljer vi stigarna som följer kanten allra närmast, och det är nu det blir riktigt läskigt.

 

Närmare törs jag inte gå!

Ser ni klippan som stigen går ut på?

Här ser den inte så farlig ut

Men HÄR ser man att stigen kan rasa ned när som helst! Jag ropar åt de andra att vända och kryper tillbaka, som om det skulle hjälpa.

 

Precis lagom till orken är slut är vi tillbaka vid cyklarna.

Tillbaka vid cyklarna.

 

Sverker som tydligen har ork kvar får hämta bilen och hämta oss. Alla nedförsbackarna en gång till fast i motsatt riktning får han trampa, och sedan knöla in alla fyra cyklarna i bilen. Ändå åkte han iväg och vindsurfade nu på kvällen när vinden tog i, medan jag inte ens orkade läsa utan somnade i soffan med en bok över ansiktet. Det är svårt att tro att han fyller 52 i morgon, men det gör han faktiskt.

Han önskar sig bra vind eller bra vågor så han kan surfa eller vindsurfa, och så god hemlagad mat, plus att få slippa disken. Ungefär vad han önskar alla dagar alltså (fast då slipper han inte disken). Vad mer kan man begära av livet egentligen? Kanske en liten ljusshow i och för sig men det lyckades vi inte tajma i år.

Här och här kan man läsa om andra år han firats, med ljusshower och allt!

 

Comments
  1. På riktigt Åsa! Det är ganska långt och väldigt backigt att cykla hela vägen från er till Adraga och sedan dessutom GÅ till och från Praia Grande. Jag är såååå himla imponerad.
    Nästa år kommer vi äntligen tillbaka (har varit lite mycket av allt möjligt de senaste åren så jag har varken hört av mig eller varit i Cascais sedan vi hälsade på dig för tre somrar sedan) och då är Adraga ett självklart utflyktsmål såklart. Vackraste stranden med bästa motiven. Men vi tar nog bilen ;).

  2. Ibland är det som att man måste se det på bild för att riktigt kunna ta in den fantastiskt storslagna naturen vid Portugals kust😊. Så fina bilder!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *